Scientologi-kyrkan i Sverige

	UTLÅTANDE
	Anmodad att som religionshistoriker yttra mig över Scientologikyrkan ber jag att få avlämna följande skrivelse.
	Inledningsvis vill jag påpeka att jag i min egen forskning inte alls arbetat med problemställningar inom modern västerländsk religionshistoria, religionssociologi eller religionspsykologi, utan främst sysslat med buddhismen i dess olika regionala former och med tibetansk religion. I min undervisning och seminariehandledning har jag dock anledning att arbeta med och diskutera allmänna religionshistoriska problemställningar. Nedanstående kortfattade reflektioner bygger på läsning av ett större antal skrifter från Scientologikyrkan och på ett antal goda religionsvetenskapliga undersökningar och diskussioner av kyrkan från olika synvinklar_,såväl idéhistoriska som sociologiska och psykologiska. Jag skulle som betydelsefulla bland nyare studier särskilt vilja framhäva Scientology (1994) av Bryan Ronald Wilson, ledande brittisk religionssociolog, och Fra terapi til Religion (1994) av Dorthe Refslund Christensen, samt artikeln Scientology og indisk religion (Chaos no. 25, 1994) av Oluf Schönbeck. Jag har också besökt kyrkans lokaler i Stockholm och samtalat med företrädare där och även i andra sammanhang.
	Scientologin brukar ses som exempel på en "ny religion", en beteckning som i regel avser rörelser som tagit form i västvärlden under vårt århundrade och kommit till Sverige från 60-talet och framåt. Med denna beteckning har man avsett inte bara detta faktum, utan även att denna "nyandlighet" i många avseenden skiljer sig från äldre kyrkor, samfund och sekter ifråga om tankeinnehåll, ceremoniel, missionsmetoder och medlemsengagemang. Det är möjligt att benämningen "nya religioner" också ger uttryck för en avståndstagande värdering och att man i en viss iver att "förklara" uppkomst och etablering utifrån sociala och psykologiska analyser reducerar nya religioner just till funktioner av dessa socialpsykologiska faktorer. Särskilt i äldre framställningar av författare som tillhör eller som står nära äldre och mer etablerade trossamfund märks dessutom en irritation över den konkurrens som "nyandligheten" bjuder; en irritation som gärna tog och, fortfarande på sina håll, tar sig uttryck i att religionerna stämplas som "sekter", vilka sägs dra till sig främst ungdomar i känsliga situationer för att sedan hålla dem kvar med tvivelaktiga och auktoritära metoder. Alla religioner, kyrkor, samfund etc. har dock någon gång varit "nya", framträtt mot en äldre och traditionell bakgrund med allt vad det kan innebära för mission, rekrytering, organisation och budskapsspridning.
	Den instrumentalitet, inriktning på livet här och nu, organisation och det rationalistiska och tekniska uttryckssätt som förekommer hos vissa "nya religioner" har fått främst företrädare för kristna samfund att ifrågasätta om vi här kan tala om religioner i egentlig mening. Denna diskussion ter sig tämligen ointressant och föga relevant för religionshistoriker idag. Om man använder en mycket vanlig religionsdefinition, till exempel denna: religion är förvissningen om existensen av en övernaturlig värld, en förvissning som främst kommer till uttryck i trosföreställningar av skiftande slag och som konkret åskådliggöres i riter och observanser samt i episka skildringar (Åke Hultkrantz, Metodvägar inom den jämförande religionsforskningen, 1973, sid. 13), framstår Scientologikyrkan helt klart som en religion. Det finns vidare ingen anledning för en religionshistoriker att utifrån olika utgångspunkter rangordna olika religioner längs en värdeskala.
	Religioner kan analyseras på en mångfald olika sätt och utifrån många infallsvinklar. I detta sammanhang ter det sig lämpligt att använda sig av en disposition som visar fram variationer och nyanser lika väl som graden av fyllighet. Religionshistorikern Ninian Smart har i flera arbeten pedagogiskt disponerat sin framställning under sju rubriker, var och en syftande till att ta till vara en särskild och karaktäristisk dimension hos religionen ifråga. De sju dimensionerna är: den rituella och praktiska, den emotionella och erfarenhetsmässiga, den mytiska och narrativa, den filosofiska och läromässiga, den etiska och juridiska, den sociala och institutionella, och, slutligen, den materiella och estetiska. Utifrån detta mönster kan man försöka fånga de typiska dragen i en enskild religion på ett sätt som underlättar jämförelser med andra religioner och andra relativiseringar.
	Här är inte platsen att teckna Scientologikyrkans historia eller att beröra de källkritiska problem som religionshistorikern ställs inför när grundarens, den dynamiske L. Ron Hubbard (1911 - 1986), bidrag från olika skeden i hans utveckling skall ställas i förhållande till varandra och dessutom skall urskiljas från senare elaboreringar och redaktioner. Utvecklingen från dianetikens terapeutik till Scientologikyrkans lärobyggnad skall heller inte beröras, utan den källmässiga utgångspunkten här är helt enkelt den bild av sig själv som kyrkan idag ser som representativ.
	Den första dimensionen är den rituella och praktiska. Här kan man urskilja dels den individuella andliga vägledningen som kallas auditering, dels kollektiva ritual, det vill säga regelbundna gudstjänster och ceremonier för namngivning av barn, för vigsel och för begravning, auditeringsproceduren och dess struktur är naturligtvis direkt avhängig kyrkans syn på människan och hennes utvecklingsmöjligheter. Detta kommer att beröras senare. Principen är att individen på ett formaliserat sätt skall bringas till insikt om sin andliga status och vad som hindrar hans utveckling. I och med att dylika hinder synliggörs ställs individen inför möjligheten att undanröja dem och gå vidare. I dessa avseenden liknar den andliga vägledningen viss psykoanalys och psykoterapi, liksom metoden påminner om den som används inom vissa former av buddhism och hinduism, också de byggande på ett nära förhållande mellan lärare och elev och ett samspel mellan formalism och intuition.
	Det kollektiva ceremonielet verkar mer påverkat av kristendom och inte så originellt i västerländskt sammanhang. De texter som är vägledande för hur detta skall genomföras gör ett värdigt och helt adekvat intryck.
	Den andra dimensionen, den upplevelsemässiga, är svårare att komma åt. Av de uppgifter att döma som föreligger från aktiva medlemmar av kyrkan och från utomstående iakttagare ger det kollektiva ritualet deltagarna möjligheter att uppleva samling och andakt. Den individuella vägledningen är liksom motsvarande företeelser inom andra religioner säkert utsatt för de spänningar som kan uppstå vid ett dylikt tillvägagångssätt, men kan uppenbarligen också bereda en upplevelse av lättnad och befrielse.
	Den tredje dimensionen är den berättelsemässiga och mytiska. Härvidlag ter sig scientologin jämförelsevis som tämligen fattig, vilket gäller många "nya religioner". Man har intrycket av att deras korta historia och deras rationalistiska och nästan teknologiska inställning lägger hinder vägen för en utveckling av denna sida hos religionerna. Vid genomläsning av det mig tillställda materialet inställde sig emellertid en undran om inte berättelserna om L. Ron Hubbards liv, särskilt det tidiga skedet, bär en hagiografisk prägel och det kan vara av intresse att här följa utvecklingen.
	Den filosofiska och doktrinära dimensionen är den fjärde. Det är inte enkelt att på ett begränsat utrymme göra scientologins inte helt okomplicerade lära full rättvisa. Till detta kommer att det är en till delar esoterisk lära, där saker och tings fulla innebörd uppenbaras stegvis, som nyttjar en esoterisk terminologi med många verbala nybildningar och semantiska skiftningar. Kortfattat kan sägas att även om föreställningen om ett ”Högsta Väsende” förekommer, spelar andra trosbegrepp en större roll. Det väsentligaste är att människan sägs vara en andlig varelse: personen själv bortom namn, kropp och sinnen, kallas thetanen, ”anden” eller ”själen”, en individualisering av theta, livet eller livskällan. Thetanen är immateriell och egentligen inte en del av vår fysiska värld, men fångad däri och nedtyngd i den, inplacerad i en mänsklig kropp vid födelsen. Orsaken till detta är tidigare liv och handlingar där eller i detta liv som avsatt sig som befläckande hinder för insikt och förståelse. Vad det gäller i auditeringsprocessen är att dessa hinder, "spår" av det förgångna, skall upptäckas och förstås för att kunna elimineras. På detta sätt utvecklas människan, eller hellre thetanen, bort från det emotionella och reaktiva till allt högre nivåer av insikt och frihet. Målet är att thetanen skall uppnå ett gudalikt men egentligen ursprungligt tillstånd. Varje människa tilltros denna utvecklingspotential; hon tros vara innerst inne god och ha möjlighet att från en strävan efter ett högre liv för sig själv successivt nå ända fram till det andliga och till det Högsta Väsendet.
	Vi ser att scientologin således förfogar över en teologi, antropologi och frälsningslära av inre koherens och genomtänkthet. Vad en religionshistoriker framför allt slås av är den stora likhet som föreligger mellan dessa läror och sådana som förefinns i vissa indiska religioner och religionsfilosofiska system. Där finner vi också föreställningen att människans handlingar har sina konsekvenser för hennes kommande liv i form av spår som kan aktualiseras och som då formar hennes framtid. Medelst goda handlingar, meditation och andra övningar, kan dessa spår lokaliseras och borttagas för att den andliga utvecklingen skall gynnas eller överhuvudtaget vara möjlig. I de hinduiska systemen tänks varje människas kärna och essens utgöras av en andlig enhet, en själ bortom all individualitet. Det är denna själsprincip som skall befrias för att återvända till sin källa. Scientologins ofta tekniska språk i skildringen av dessa procedurer har alltså sin motsvarighet i de indiska frälsningsteknologierna.
	Sättet att hierarkisera läran, så att man först måste nå en viss andlig utvecklingsnivå för att ha rätt att få ta del av nästa, är också gemensamt för scientologin och en del indiska riktningar. På båda håll är övergångarna mellan nivåerna förknippade med prestationer av olika slag.
	Den femte dimensionen är den etiska och juridiska. Människan tros, vilket har påpekats, ha möjlighet att välja det rätta och det goda. I trosbekännelsen påpekas alla människors lika värde och vikt läggs vid de mänskliga rättigheterna. Det stora perspektivet finns med, även om scientologins etik mycket kretsar kring individen. Man bedriver social verksamhet via olika organisationer, vilket emellertid inte är av primärt intresse för en religionshistoriker.
	Den sjätte dimensionen, den sociala och institutionaliserade, kan spegla ett trossamfunds integration i och accepterande av det omgivande samhället. Scientologikyrkan är organiserad på ett sätt som påminner om de kristna kyrkorna, alltså med en hierarki av prästerskap och lekmän som den sammanhållande kraften. Utrymme ges för församlingsaktiviteter av olika slag, men eftersom praktiken i mycket centreras kring individen och hans utveckling, får man inte intrycket att det är kyrkans församling som är den centrala sociala storheten. Av tillgängliga undersökningar framgår att den genomsnittliga medlemmen är i yngre medelåldern och socialt hör till medelklassen. Den genomsnittliga medlemmens anslutning tycks vidare inte vara förknippad med några "kriser", lika litet som de fall där någon lämnat kyrkan. Kyrkans verksamhet finansieras enligt uppgift genom donationer och bidrag från dess medlemmar
	Den sjunde och sista dimensionen är den materiella och estetiska. Gudstjänstrummens utformning, officianternas klädsel och den religiösa symboliken i stort gör en jämförelse med västerländsk kristendom naturlig. Särpräglad för Scientologikyrkan är det rum för grundaren, L. Ron Hubbard, som skall finnas i varje sammankomstlokal, och som tycks tjäna som symbol för vördnad och respekt för hans minne.
	En slutsats av ovanstående kortfattade genomgång av olika aspekter av Scientologikyrkan är att stora likheter med orientalisk religion föreligger när det gäller människosyn och lärobyggnad, medan organisation och gudstjänstliv mer minner om västerland och kristendom. Scientologin framstår dessutom fullt ut som en religion och det är naturligt att tycka att den därför, i ett samhälle där religionsfrihet råder, borde förses med möjligheter att tillfredsställa sina trosanhängares och medlemmars behov. Det sistnämnda är emellertid inte en religionshistorisk och akademisk fråga, utan en fråga för andra instanser i samhället.
	Tyresö den 1 oktober 1995

	Per-Arne Berglie
	professor i religionshistoria Stockholms universitet

	Scientologi-kyrkan i Sverige Månskärsvägen 10, 141 75 Kungens Kurva Tfn: 08-615 21 81 - www.scientologikyrkanisverige.info ©2007 Scientologi-kyrkan i Sverige.