Lonnie D. Kliever, fil.dr.
Professor i Religiösa Studier
Southern Methodist University
Dallas, Texas, U.S.A.

I. AKADEMISK BAKGRUND

Jag blev filosofie kandidat magna cum laude i psykologi vid Hardin Simmons University 1955.

Jag avslutade min teologiemagister cum laude vid Union Theological Seminary of New York år 1959. Jag erhöll filosofiedoktorsgraden i religion och filosofi vid Duke University år 1963.

Jag har tidigare haft heltids befattningar vid filosofiska fakulteten på Texas University i El Paso under åren 1962-65, och varit docent på religionsfakulteten vid Trinity University i San Antonio under 1965-69, på fakulteten för religiösa studier vid Windsor University i Ontario, Kanada under 1969-75, där jag också blev professor. Sedan 1973 har jag innehaft befattningen professor i religiösa studier på Southern Methodist University, och tjänstgjort som styrelseordförande vid fakulteten för religiösa studier under tiden 1975-86 och från 1993 till dags dato.

Sedan lång tid är jag en aktad medlem av American Association of University Professors, American Academy of Religion, Society for the Scientific Study of Religion, American Theological Society, Canadian Society for the Study of Religion, Canadian Theological Society, Council on the Study of Religion. Och har innehaft nationella uppdrag, suttit som ordförande i akademiska kommittéer eller tjänstgjort i redaktionella styrelser i de flesta av dessa akademiska sällskap.

Jag är filosof i religion och kultur med särskild kompetens på religionerna i modern tid. Som sådan är jag särskilt intresserad av de växlande formerna av religiös tro och utövning både när det gäller dess huvudlinje och nya religiösa rörelser, samt hur dessa äldre och nyare religioner svarar mot det moderna livets utmaningar och förändringar. Jag ger regelbundet olika kurser för universitets studerande samt på akademisk nivå i jämförande filosofisk och socialvetenskaplig studie av religion vid Southern Methodist University. Jag arbetar med ett fortlöpande akademiskt forskningsprogram och publicering inom mitt specialområde. Jag har publicerat fem böcker om modernt religiöst tänkande med titlarna: " Radical Christianity (1968), H. Richard Niebuhr (1977), The Shattered Spectrum (1981), The Terrible Meek: Essays on Religion and Revolution (1987), och Dax’s Case: Essays in Medical Ethics and Human Meaning (1989) så väl som ett stort antal artiklar i ledande akademiska tidskrifter så som Harvard Theological Review, Journal of Religion, Journal of the American Academy of Religion, Studies in Religion, Religion in Life, Religious Studies Review, och Journal for the Scientific Study of Religion.

Som specialist på moderna religioner har jag lett en omfattande akademisk studie av Scientologi-kyrkan. Jag har läst de flesta av de största teoretiska texterna som skrivits och publicerats av L. Ron Hubbard. Jag har granskat många av de tekniska och administrativa bulletinerna som L. Ron Hubbard och kyrkans administrativa och ecklesiastiska tjänstemän utarbetat och jag har undersökt representativa exemplar av de handböcker för utbildningen av kursledare och studerande i flera kurser som erbjuds av Scientologi-kyrkan. Jag har också läst ett antal journalistiska och akademiska studier om Scientologi-kyrkan. Dessutom har jag talat med utövande scientologer, och har besökt deras kyrka på 44de gatan och Celebrity Center på 82ra gatan i New York City, deras Flag Service Organization i Clearwater, Florida och deras Celebrity Center i Dallas.

II. UPPDRAG

Jag har blivit ombedd av Scientologi-kyrkan att ge ett expertutlåtande angående två omfattande spörsmål: (1) Omfattningen av avhopp i de nya religiösa rörelserna och (2) Trovärdigheten i avhoppares berättelser om sin tidigare religiösa tro och utövning. Dessa två frågor är av avgörande betydelse för en korrekt förståelse av nya religiösa rörelser. Sådana avhoppare blir nämligen ofta utvalda som tillförlitliga informatörer angående sin tidigare tro och religiösa utövning av media, och till och med för akademiska studier av icke-traditionella religiösa rörelser. Dessutom har ett begränsat antal avhoppare anmält missförhållanden för att kunna få ut skadestånd. På olika sätt anklagar de sina religiösa samfund för vilseledande och bedräglig utövning eller för fysiskt och emotionellt tvång. Dessa processande individer har i sin tur ofta tjänat som expertvittnen i andra rättsfall som förts mot nya religioner antingen av regeringsinstanser eller av oliktänkande med en fientlig inställning.

Den speciella uppmärksamhet som media gett avhoppare från nya religiösa rörelser, och deras tillflykt till rättssalarna för påstådda skador de fått i händerna på sin tidigare religiösa förening, åstadkommer en djup förskjutning i allmänhetens attityd gentemot avhoppare och behandlingen av dessa i vårt sekel.

Förr i tiden blev avhoppare grundligt fördömda för att de övergett sin tro. Faktiskt så blev den straffåtgärd som den förkastade religiösa gruppen vidtog mot avhopparen dessutom ofta förstärkt av staten.

Som kontrast till det här är det nuförtiden troligare att avhopparen vidtar straffåtgärder mot den religiösa gruppen, ibland även med stöd av lagen.

Avhoppare från de nya religiösa rörelserna ses ofta som offer snarare än som överlöpare med kraft av de grovt negativa historier de berättar om sitt religiösa förflutna.

Men frågan kvarstår om dessa avhoppares berättelser är tillförlitliga rapporter om tidigare religiösa förbindelser och aktiviteter.

III. APOSTASI I DET FÖRFLUTNA

Ordet "apostasi" är en omskrivning av grekiskans apostasia, som ursprungligen stod för revolt, eller utträde. Dess religiösa bruk anger att någon efter moget övervägande (eller med berått mod) lämnar sin religion. Apostasi är nära besläktat med kätteri. När någon förkastar en ortodox tro för heterodoxa trosuppfattningar och utövningar inom en given religion ses det som ett kategoriskt förnekande av sann religion. Som sådant bör apostasi förstås som en offentlig snarare än en privat företeelse. Apostasi handlar inte om privata religiösa tvivel eller om utövningar man slutat upp med. Apostasi är en offentlig avsägelse och ett fördömande av ens tidigare religiösa trosuppfattningar och utövningar. Avfällingen överger ofta sin religion för en annan, men kan också förkasta religion fullständigt.

III.I. APOSTASI I HELLENISTISK JUDENDOM

Den hebreiska Bibeln fördömer strängt de gamla israeliternas offentliga apostasi, som gång på gång återföll till den polyteistiska religion och kultur som de stammade ifrån. Men individuell apostasi inträffade första gången under Antiochus Epiphanes regeringstid (ca. 175-164 f.Kr.), när denna hedniska härskare tvingade många judar att avsvära sig sin tro på Gud till förmån för de grekiska gudarna. En passion för hellenistisk kultur gjorde allvarliga intrång i den judiska religionen och kulturen ända till mackabéernas revolt lyckades återställa judisk lag och judisk nationalism. Sporadisk apostasi fortsatte, men ett sådant avsteg från den judiska lagen möttes med de strängaste fördömanden i den judiska gemenskapen.

Senare under romerskt styre tilläts judarna att fritt utöva sin religion enligt den Judiska tetrarkins nominella politiska regel. Sekteristiska rörelser blomstrade under denna period, men ingen mäktigare än den kristna rörelsen, som med tiden helt och hållet skilde sig från judendomen. Sekterister och kristna fördömdes som avfällingar. Dessutom fördömdes sådan apostasi i politiska såväl som religiösa termer, därför att bland judarna hörde religion och medborgarskap intimt samman. Apostasi sågs som ett brott mot staten såväl som mot Gud. Avfällingen nekades såväl frälsning som medborgarskap.

III.II. APOSTASI I HEDNISKA RELIGIONER

I allmänhet var tanken på exklusivitet främmande i grekiska och romerska religioner, som ju var polyteistiska. De hedniska kulterna uteslöt inte medlemmar som anslöt sig till rivaliserande religiösa traditioner eller filosofiska kretsar. Men de hedniska religionernas gudar erkändes ofta officiellt av de civila myndigheterna och identifierades med statens välmåga.

I sådana fall möttes avsteg från politiskt sanktionerade religioner med offentlig kritik och t.o.m. statligt understödd förföljelse.

I den grekiska Östern anklagades kristna för ateism för att de övergav folkets gudar. I den latinska Västern anklagades de kristna för att de övergett sina förfäders tro.

I bägge fallen fördömdes de tidiga kristna som vägrade att betyga sin vördnad för samhällets gudar, och blev ofta förföljda för uppror mot staten. Apostasi blev med andra ord ett problem i det hedniska samhället när dess nedärvda seder eller dess statliga gudar förkastades.

III.III. APOSTASI I DEN KRISTNA KYRKAN

Många tidiga judiska och hedniska konvertiter till kristendomen fortsatte att följa judisk rituell lag eller att delta i hedniska religiösa festligheter. Till en början betraktades inte kvarhållandet av gamla religiösa sedvänjor som apostasi. Apostasi blev ett klart begrepp först när den kristna kyrkan hade skilt sig från judiska och gnostiska former av kristendom.

Redan i Nya Testamentet associeras apostasi med falska lärare och profeter vilkas framträdande signalerar tidevarvets apokalyptiska slut. Under de tidiga seklerna var apostasi snarast ett internt problem då ortodox kristendom skilde sig från kätterska och schismatiska rörelser. Men i och med Konstantins konvertering blev apostasi en samhällsförbrytelse, straffbar inför lagen. På så sätt började mer än tusen års ömsesidigt samarbete mellan kyrka och stat. Staten använde svärdets makt för att skydda kyrkan mot apostasi och kyrkan använde skriftens makt för att skydda staten mot uppror. Avfällingar berövades både sina civila och religiösa rättigheter.

Ett öppet avhopp från kristendomen var sällsynt där bandet var starkt mellan kyrkan och staten, men också förtäckta apostatrörelser förtrycktes aktivt. Tortyr användes flitigt för att avtvinga bekännelser och uppmuntra avsvärjelse.

Avfällingar blev bannlysta av kyrkan och förföljda av staten. Apostasi i stor skala inträffade också i den kristna historien. Den så kallade "stora schismen" mellan den österländska ortodoxin och den västerländska katolicismen på 700-talet markerade den första stora splittringen inom kristendomen, som resulterade i ömsesidig bannlysning.  Den protestantiska reformationen på 1500-talet fortsatte delningen kristen mot kristen. Varje sektgrupp påstod sig ha återfunnit den autentiska tron och tillämpningen av Nya Testamentet, och relegerade därvid rivaliserande versioner till apostasi-status.

Därtill kom att de protestantiska kyrkor som åtnjöt territoriellt monopol tillgrep religionens vapen, bannlysning och politiskt stödd förföljelse av rivaler som ansåg sig ha den autentiska kristendomen.

Först då religionskrigen slutade och edikt om tolerans utfärdades upphörde det aktiva politiska förtrycket i form av apostasi. Formella och informella religiösa sanktioner utfärdades fortfarande. Det rörde sig om allt från bannlysning och berövande av arvsrätt till censur och uteslutning.

Som den här korta översikten visar har fördömandet av avfällingar tjänat som "legitimeringsstrategi" för alla de religioner i det förflutna som gjort exklusivt anspråk på att vara den enda religionen med den rätta religiösa tron och tillämpningen. I nationella och territoriella miljöer, där politiska och religiösa lojaliteter är blandade sattes såväl juridiska som religiösa sanktioner in mot apostasi. Avfällingen berövades såväl medborgarskap som frälsning. Avfällingen betraktades som en spridare av falskhet och omoral, som någon som hotade renheten i den religiösa gemenskapen och stabiliteten i den politiska ordningen.

Apostasi blev ett allt mindre problem i den moderna världen där religiösa traditioner mjukade upp sina dogmatiska krav och där sekulariserade samhällen skilde sig från sina religiösa åtaganden. Accepterandet av religiös pluralism och privatiseringen av religiös tro i vårt sekel befriade i stort sett de individer som bytt sin religion, från det juridiska och religiösa hat som varit förenat med att byta religion. Det är klart, Romersk Katolska Kyrkan har fortfarande kvar bannlysningsvapnet, protestantiska fundamentalister varnar för kätteriets faror, och ibland fördömer hängivna föräldrar barn som gifter sig utanför sin religion eller konverterar till en annan. Men dessa sanktioner har inte den offentliga eller privata tyngd som de en gång hade.

IV. APOSTASI I NUET

Under de senaste trettio åren har apostasi ännu en gång blivit ett diskussionsämne i offentliga såväl som privata cirklar, men som noterats ovan, behandlingen av dagens avfälling har väldigt liten likhet med sättet på vilket de betraktades i det förgångna.

Sedan 1960-talet, har en mängd nya religiösa rörelser framträtt i moderna, demokratiska samhällen. Många av dessa religiösa rörelser ställer "totalitära" krav på sina medlemmar och begär fullständigt engagemang i den egna religiösa läran och total hängivenhet i den religiösa gemenskapen. Medan andra nya religioner inte kräver att alla medlemmar helt och hållet måste gå in i församlingsliv och mission, samtidigt som man dock begär att medlemmarna ska förhålla sig strikt till accepterade doktriner, etiska regler och riter. Ett är säkert, alla nya religioner har trosuppfattningar och utövningar som skiljer sig från de traditionella religionernas. Det är inte överraskande med så rigorösa krav, att några av de inblandade snart beslöt sig för att en viss religion inte passade för dem och bestämde sig för att sluta. Deras frånvaro passerar vanligtvis oförmärkt därför att de flesta av dem ser positivt på den erfarenhet de fått, som ytterligare ett steg i den egna andliga resan.

IV.I. TYPER AV AVVIKELSE

Det finns en utbredd missuppfattning bland allmänheten att endast ett fåtal avhopp från nya religioner skulle vara frivilliga och ge positiva erfarenheter. Bilden av nya religioner som hårt styrda grupper vilka kontrollerar sina medlemmars tankar och handlingar genom olika "hjärntvättstekniker" är djupt rotad i allmänhetens fantasi, tack vare medias fixering vid tidigare medlemmars skräckhistorier och anti-kultgruppers propaganda.

Även många tidiga akademiska beskrivningar av nya religiösa rörelser vidmakthåller denna felaktiga bild genom att grunda sina studier nästan helt och hållet på avhoppare som med våld skilts från sina tidigare religiösa föreningar antingen genom påtvingad avprogrammering eller genom ofrivillig sjukhusvistelse. Men ett antal senare akademiska studier (t.ex. James A. Beckford, Cult Controversies: The Societal Response to New Religious Movements, London: Tavistock Publications, 1985; Stuart A. Wright, Leaving Cults: The Dynamics of Defection, Washington, D.C.: Society for the Scientific Study of Religion, 1987) har tydligt visat att två mycket olika typer av avhopp förekommer, vilka i sin tur kan hänföras till två synnerligen olika avhopparbedömningar av nya religiösa rörelser.

Bara en liten minoritet av avhopp från nya religiösa rörelser är resultatet av påtvingade avhopp. Initiativ till och ansträngningar att med våld "rädda" en viss individ från en ny religion kommer alltid från utomstående. Släktingar som är emot en individs engagemang i en ny religion möter ett dubbelt problem - varför personen gick med, och hur personen kan separeras från den religionen.

Den första frågan besvaras typiskt nog med en "hjärntvätt" förklaring, vilket i sin tur rättfärdigar avprogrammering som lösning på det andra problemet.

"Hjärntvätt" scenariot "förklarar" hur en konvertit har kunnat ta till sig och försvara det som för en utomstående verkar vara absurda trosföreställningar och utövningar. Individen ifråga ses som ett offer för olika psykologiska och sociologiska hjärntvättstekniker. I den situationen blir den enda möjligheten att rädda personen någon slags dramatisk form av ingripande för att befria personen från sitt slaveri. Att tillgripa våldsamma kidnappningar och avprogrammering eller lagenligt förmyndarskap och inläggning på sjukhus blir då berättigat som nödvändiga åtgärder för att rädda dessa missledda och manipulerade anhängare av nya religioner ifrån sig själva. I en eller annan form är påståenden om hjärntvätt och rättfärdigande av avprogrammering grunden för sådana "räddnings" manövrer.

På grund av deras iögonfallande framställning i media och de juridiska åtgärder som de vidtagit mot sina tidigare religiösa vänner, har sådana framtvingade avhoppare hjälpt till att skapa den kontrovers som omger de nya religionerna. Tillgången till dem som "överlevande från kulter" gör dem till hett stoff för media, vilket ofta är den enda information om nya religioner som står allmänheten till buds. I detta stadium av processen fungerar den logiska länken mellan hjärntvätt och avprogrammering omvänt. Det faktum att avprogrammering "fungerar" tas av såväl involverade utomstående och några tidigare medlemmar som bevis på att hjärntvätt scenariot stämmer. Den plötsliga och radikala förändringen i deras tro och uppträdande, som åstadkommits med avprogrammering ses som ett klart bevis på att den återställda individen faktiskt varit ett offer, eller till och med en fånge hos en ondskefull religion.

Dessutom uppmuntras släktingarna som "fått sin kära tillbaka" att hjälpa andra "att få sina barn tillbaka" genom att gå ut offentligt med sin historia och stödja de anti-kultorganisationer som stött dem.

På så sätt har det lilla procenttalet avhoppare och deras "räddare" skapat, (eller snarare förvrängt) allmänhetens uppfattning om alla avhoppare från nya religiösa rörelser.

Tvärtemot den allmänna uppfattningen är den överväldigande majoriteten avhoppare från nya religiösa rörelser en fråga om frivilligt avhopp. Den stora majoriteten av dem som hoppar av frivilligt talar dessutom positivt om vissa sidor av sina erfarenheter. Fastän de villigt erkänner att en viss religiös rörelse inte lyckats möta deras personliga förväntningar och andliga behov har många frivilliga avhoppare funnit sätt att tillvarata några av de förlösande värderingarna från sina tidigare religiösa kontakter och aktiviteter.

Men det finns några frivilliga avhoppare som lämnar sin grupp djupt förbittrade och starkt kritiska gentemot sina tidigare kontakter och aktiviteter. Känslorna vid skilsmässan från en, en gång älskad religiös grupp kan jämföras med en bitter separation i äktenskapet och en skilsmässa.

Både äktenskap och religion kräver en betydande grad av engagemang. Ju starkare engagemanget är, desto mer traumatiskt blir brytningen. Ju längre engagemanget varat, desto mer angeläget blir det att skylla på den andra för den misslyckade relationen.

TAKTIK FÖR ÅTERINTRÄDE.

Att avbryta förbindelsen med religiösa föreningar och deras aktiviteter är bara halva processen när det gäller att avsäga sig sin tro i en ny religiös rörelse. Avhopparen, vare sig tvingad till det eller frivillig, möter även den stora uppgiften att återvända till den dominerande kulturen och att återskapa en ny identitet och världssyn. Återinträde betyder sällan att man bara återgår till sin tidigare livsstil och världssyn så som den var före anslutningen till en ny religiös rörelse. Den "förlorade sonen" eller dottern kommer tillbaka som en annan person och har med sig en hel uppsättning av erfarenheter som på något vis måste förklaras och integreras i en ny psykologisk och social situation. Denna övergång påverkas ofta av släktstruktur, sociala nätverk, religiösa grupper, utbildningsinrättningar och anti-kultorganisationer. Det är inte överraskande att inflytandet från dessa grupper djupt färgar avhopparens tolkning av tidigare religiösa aktiviteter och bekantskaper.

V. SLUTSATSER

Analysen ovan visar klart, att även om det finns ett antal avhoppare från nya religiösa rörelser, så hyser den överväldigande majoriteten av de människor som lösgör sig från dessa icke-traditionella religioner ingen bestående illvilja mot sina tidigare religiösa samfund och deras aktiviteter. Medan de erkänner hur deras religiösa behov och förhoppningar svikits kan de ändå se positiv mening och värde i sina erfarenheter. Som jämförelse finns det ett betydligt mycket mindre antal avhoppare som är intensivt sysselsatta med att misskreditera, eller till och med förgöra de religiösa samfund som en gång gjort anspråk på deras lojalitet.

I de flesta fall skildes dessa avhoppare med våld från sin religiösa gemenskap genom släktingars och anti-kultgruppers ingripande, eller också kom de snart under inflytande av anti-kultgrupper och antikultlitteratur efter deras egna frivilliga avhopp.

Det går inte att förneka att dessa beslutsamma och orubbliga motståndare till nya religioner förmedlar en förvrängd syn av nya religioner till allmänheten, högskolor och till domstolarna genom sin villighet att stå till förfogande och sin iver att vittna mot sina tidigare religiösa församlingar och dess aktiviteter. Sådana avhoppare agerar alltid utifrån ett scenario som friar dem själva genom att flytta över ansvaret för sina handlingar till den religiösa gruppen. De olika hjärntvättsscenarios som så ofta tas upp mot de nya religionerna har på ett överväldigande sätt tillbakavisats av socionomer och religionsvetare som ingenting annat än uträknade ansträngningar att inför regeringsorgan och den allmänna opinionen misskreditera okonventionella religioners trosuppfattningar och utövningar. Sådana avhoppare kan knappast betraktas som trovärdiga informatörer av ansvarsfulla journalister, akademiker och jurister. Även frivilliga avhoppare, som inte bär någon agg måste användas med försiktighet eftersom de tolkar sin tidigare religiösa erfarenhet i ljuset av nuets försök att åter etablera sin egen identitet och sitt självförtroende.

Kort sagt, som det ter sig, så möter inte avhoppare från nya religioner det krav på personlig objektivitet, professionell kompetens och informerad förståelse som krävs av expertvittnen.

Scientologi-kyrkan i Sverige
Månskärsvägen 10, 141 75 Kungens Kurva
Tfn: 08-615 21 81 - www.scientologikyrkanisverige.info
©2007 Scientologi-kyrkan i Sverige.