 |
| |
TROVÄRDIGHETEN
HOS AVHOPPARES VITTNESMÅL
NÄR DET GÄLLER NYA RELIGIÖSA RÖRELSER. |
|
|
|
|
Lonnie
D. Kliever, fil.dr.
Professor i Religiösa Studier
Southern Methodist University
Dallas, Texas, U.S.A.
|
|
|
|
 |
I.
AKADEMISK BAKGRUND
Jag blev
filosofie kandidat magna cum laude i psykologi vid Hardin Simmons
University 1955.
Jag
avslutade
min teologiemagister
cum laude vid
Union Theological Seminary of New York år
1959. Jag erhöll filosofiedoktorsgraden i religion och
filosofi vid Duke University år 1963.
Jag har
tidigare haft heltids befattningar vid filosofiska fakulteten på
Texas University i El Paso under åren 1962-65, och varit docent på
religionsfakulteten vid Trinity University i San Antonio under
1965-69, på fakulteten för religiösa studier vid Windsor
University i Ontario, Kanada under 1969-75, där jag också blev
professor. Sedan 1973 har jag innehaft befattningen professor i
religiösa studier på Southern Methodist University, och
tjänstgjort som styrelseordförande vid fakulteten för religiösa
studier under tiden 1975-86 och från 1993 till dags dato.
Sedan lång
tid är jag en aktad medlem av American Association of University
Professors, American Academy of Religion, Society for the Scientific
Study of Religion, American Theological Society, Canadian Society
for the Study of Religion, Canadian Theological Society, Council on
the Study of Religion. Och har innehaft nationella uppdrag, suttit
som ordförande i akademiska kommittéer eller tjänstgjort i
redaktionella styrelser i de flesta av dessa akademiska sällskap.
Jag är
filosof i religion och kultur med särskild kompetens på
religionerna i modern tid. Som sådan är jag särskilt intresserad
av de växlande formerna av religiös tro och utövning både när
det gäller dess huvudlinje och nya religiösa rörelser, samt hur
dessa äldre och nyare religioner svarar mot det moderna livets
utmaningar och förändringar. Jag ger regelbundet olika kurser för
universitets studerande samt på akademisk nivå i jämförande
filosofisk och socialvetenskaplig studie av religion vid Southern
Methodist University. Jag arbetar med ett fortlöpande akademiskt
forskningsprogram och publicering inom mitt specialområde. Jag
har publicerat fem böcker om modernt religiöst tänkande med
titlarna: " Radical Christianity (1968), H. Richard Niebuhr
(1977), The Shattered Spectrum (1981), The Terrible Meek: Essays on
Religion and Revolution (1987), och Dax’s Case: Essays in Medical
Ethics and Human Meaning (1989) så väl som ett stort antal
artiklar i ledande akademiska tidskrifter så som Harvard
Theological Review, Journal of Religion, Journal of the American
Academy of Religion, Studies in Religion, Religion in Life,
Religious Studies Review, och Journal for the Scientific Study of
Religion.
Som specialist
på moderna religioner har jag lett en omfattande akademisk studie
av Scientologi-kyrkan. Jag har läst de flesta av de största
teoretiska texterna som skrivits och publicerats av L. Ron Hubbard.
Jag har granskat många av de tekniska och administrativa
bulletinerna som L. Ron Hubbard och kyrkans administrativa och
ecklesiastiska tjänstemän utarbetat och jag har undersökt
representativa exemplar av de handböcker för utbildningen av
kursledare och studerande i flera kurser som erbjuds av
Scientologi-kyrkan. Jag har också läst ett antal journalistiska
och akademiska studier om Scientologi-kyrkan. Dessutom har jag talat
med utövande scientologer, och har besökt deras kyrka på 44de
gatan och Celebrity Center på 82ra gatan i New York City, deras
Flag Service Organization i Clearwater, Florida och deras Celebrity
Center i Dallas.
|
|
|
|
 |
|
|
|
|
| |
II.
UPPDRAG
Jag har blivit
ombedd av Scientologi-kyrkan att ge ett expertutlåtande angående
två omfattande spörsmål: (1) Omfattningen av avhopp i de nya
religiösa rörelserna och (2) Trovärdigheten i avhoppares
berättelser om sin tidigare religiösa tro och utövning. Dessa
två frågor är av avgörande betydelse för en korrekt
förståelse av nya religiösa rörelser. Sådana avhoppare blir
nämligen ofta utvalda som tillförlitliga informatörer angående
sin tidigare tro och religiösa utövning av media, och till och med
för akademiska studier av icke-traditionella religiösa rörelser.
Dessutom har ett begränsat antal avhoppare anmält
missförhållanden för att kunna få ut skadestånd. På olika
sätt anklagar de sina religiösa samfund för vilseledande och
bedräglig utövning eller för fysiskt och emotionellt tvång.
Dessa processande individer har i sin tur ofta tjänat som
expertvittnen i andra rättsfall som förts mot nya religioner
antingen av regeringsinstanser eller av oliktänkande med en
fientlig inställning.
Den speciella
uppmärksamhet som media gett avhoppare från nya religiösa
rörelser, och deras tillflykt till rättssalarna för påstådda
skador de fått i händerna på sin tidigare religiösa förening,
åstadkommer en djup förskjutning i allmänhetens attityd gentemot
avhoppare och behandlingen av dessa i vårt sekel.
Förr i tiden
blev avhoppare grundligt fördömda för att de övergett sin tro.
Faktiskt så blev den straffåtgärd som den förkastade religiösa
gruppen vidtog mot avhopparen dessutom ofta förstärkt av staten.
Som kontrast
till det här är det nuförtiden troligare att avhopparen vidtar
straffåtgärder mot den religiösa
gruppen, ibland även med stöd av lagen.
Avhoppare
från de nya religiösa rörelserna ses ofta som offer snarare än
som överlöpare med kraft av de grovt negativa historier de
berättar om sitt religiösa förflutna.
Men frågan
kvarstår om dessa avhoppares berättelser är tillförlitliga
rapporter om tidigare religiösa förbindelser och aktiviteter.
Scientologi-kyrkans
speciella intresse i frågan om avhoppares tillförlitlighet grundar
sig på det faktum att den har utsatts för avhopparbaserade
mediaexposéer och civilrättsliga åtgärder. Emotseende den
fullständiga diskussion som kommer framöver är jag på grund av
min egen professionella utbildning och akademiska forskning
övertygad om att avhopparen inte ska accepteras okritiskt av
massmedia, den akademiska världen, det juridiska systemet eller av
regeringsorgan som en tillförlitlig källa till information om nya
religiösa rörelser. Avhopparen måste alltid ses som en individ
som är benägen att avge en partisk redogörelse för sina tidigare
religiösa förbindelser och aktiviteter.
|
|
|
|
 |
|
|
|
|
|
III.
APOSTASI I DET FÖRFLUTNA
Ordet "apostasi"
är en omskrivning av grekiskans apostasia, som ursprungligen stod
för revolt, eller utträde. Dess religiösa bruk anger att någon
efter moget övervägande (eller med berått mod) lämnar sin
religion. Apostasi är nära besläktat med kätteri. När någon
förkastar en ortodox tro för heterodoxa trosuppfattningar och
utövningar inom en given religion ses det som ett kategoriskt
förnekande av sann religion. Som sådant bör apostasi förstås
som en offentlig snarare än en privat företeelse. Apostasi handlar
inte om privata religiösa tvivel eller om utövningar man slutat
upp med. Apostasi är en offentlig avsägelse och ett fördömande
av ens tidigare religiösa trosuppfattningar och utövningar.
Avfällingen överger ofta sin religion för en annan, men kan
också förkasta religion fullständigt.
|
|
|
|
 |
|
|
|
|
|
III.I.
APOSTASI I HELLENISTISK JUDENDOM
Den hebreiska
Bibeln fördömer strängt de gamla israeliternas offentliga
apostasi, som gång på gång återföll till den polyteistiska
religion och kultur som de stammade ifrån. Men individuell apostasi
inträffade första gången under Antiochus Epiphanes regeringstid
(ca. 175-164 f.Kr.), när denna hedniska härskare tvingade många
judar att avsvära sig sin tro på Gud till förmån för de
grekiska gudarna. En passion för hellenistisk kultur gjorde
allvarliga intrång i den judiska religionen och kulturen ända till
mackabéernas revolt lyckades återställa judisk lag och judisk
nationalism. Sporadisk apostasi fortsatte, men ett sådant avsteg
från den judiska lagen möttes med de strängaste fördömanden i
den judiska gemenskapen.
Senare under
romerskt styre tilläts judarna att fritt utöva sin religion enligt
den Judiska tetrarkins nominella politiska regel. Sekteristiska
rörelser blomstrade under denna period, men ingen mäktigare än
den kristna rörelsen, som med tiden helt och hållet skilde sig
från judendomen. Sekterister och kristna fördömdes som
avfällingar. Dessutom fördömdes sådan apostasi i politiska
såväl som religiösa termer, därför att bland judarna hörde
religion och medborgarskap intimt samman. Apostasi sågs som ett
brott mot staten såväl som mot Gud. Avfällingen nekades såväl
frälsning som medborgarskap.
|
|
|
|
 |
|
|
|
|
| |
III.II.
APOSTASI I HEDNISKA RELIGIONER
I allmänhet
var tanken på exklusivitet främmande i grekiska och romerska
religioner, som ju var polyteistiska. De hedniska kulterna uteslöt
inte medlemmar som anslöt sig till rivaliserande religiösa
traditioner eller filosofiska kretsar. Men de hedniska religionernas
gudar erkändes ofta officiellt av de civila myndigheterna och
identifierades med statens välmåga.
I sådana fall
möttes avsteg från politiskt sanktionerade religioner med
offentlig kritik och t.o.m. statligt understödd förföljelse.
I den grekiska
Östern anklagades kristna för ateism för att de övergav folkets
gudar. I den latinska Västern anklagades de kristna för att de
övergett sina förfäders tro.
I bägge
fallen fördömdes de tidiga kristna som vägrade att betyga sin
vördnad för samhällets gudar, och blev ofta förföljda för
uppror mot staten. Apostasi blev med andra ord ett problem i det
hedniska samhället när dess nedärvda seder eller dess statliga
gudar förkastades.
|
|
|
|
 |
|
|
|
|
 |
III.III.
APOSTASI I DEN KRISTNA KYRKAN
Många tidiga
judiska och hedniska konvertiter till kristendomen fortsatte att
följa judisk rituell lag eller att delta i hedniska religiösa
festligheter. Till en början betraktades inte kvarhållandet av
gamla religiösa sedvänjor som apostasi. Apostasi blev ett klart
begrepp först när den kristna kyrkan hade skilt sig från judiska
och gnostiska former av kristendom.
Redan i Nya
Testamentet associeras apostasi med falska lärare och profeter
vilkas framträdande signalerar tidevarvets apokalyptiska slut.
Under de tidiga seklerna var apostasi snarast ett internt problem
då ortodox kristendom skilde sig från kätterska och schismatiska
rörelser. Men i och med Konstantins konvertering blev apostasi en
samhällsförbrytelse, straffbar inför lagen. På så sätt
började mer än tusen års ömsesidigt samarbete mellan kyrka och
stat. Staten använde svärdets makt för att skydda kyrkan mot
apostasi och kyrkan använde skriftens makt för att skydda staten
mot uppror. Avfällingar berövades både sina civila och religiösa
rättigheter.
Ett öppet
avhopp från kristendomen var sällsynt där bandet var starkt
mellan kyrkan och staten, men också förtäckta apostatrörelser
förtrycktes aktivt. Tortyr användes flitigt för att avtvinga
bekännelser och uppmuntra avsvärjelse.
Avfällingar
blev bannlysta av kyrkan och förföljda av staten. Apostasi i stor
skala inträffade också i den kristna historien. Den så kallade
"stora schismen" mellan den österländska ortodoxin och
den västerländska katolicismen på 700-talet markerade den första
stora splittringen inom kristendomen, som resulterade i ömsesidig
bannlysning. Den
protestantiska reformationen på 1500-talet fortsatte delningen
kristen mot kristen. Varje sektgrupp påstod sig ha återfunnit den
autentiska tron och tillämpningen av Nya Testamentet, och
relegerade därvid rivaliserande versioner till apostasi-status.
Därtill kom
att de protestantiska kyrkor som åtnjöt territoriellt monopol
tillgrep religionens vapen, bannlysning och politiskt stödd
förföljelse av rivaler som ansåg sig ha den autentiska
kristendomen.
Först då
religionskrigen slutade och edikt om tolerans utfärdades upphörde
det aktiva politiska förtrycket i form av apostasi. Formella och
informella religiösa sanktioner utfärdades fortfarande. Det rörde
sig om allt från bannlysning och berövande av arvsrätt till
censur och uteslutning.
Som den här
korta översikten visar har fördömandet av avfällingar tjänat
som "legitimeringsstrategi" för alla de religioner i det
förflutna som gjort exklusivt anspråk på att vara den enda
religionen med den rätta religiösa tron och tillämpningen. I
nationella och territoriella miljöer, där politiska och religiösa
lojaliteter är blandade sattes såväl juridiska som religiösa
sanktioner in mot apostasi. Avfällingen berövades såväl
medborgarskap som frälsning. Avfällingen betraktades som en
spridare av falskhet och omoral, som någon som hotade renheten i
den religiösa gemenskapen och stabiliteten i den politiska
ordningen.
Apostasi blev
ett allt mindre problem i den moderna världen där religiösa
traditioner mjukade upp sina dogmatiska krav och där sekulariserade
samhällen skilde sig från sina religiösa åtaganden.
Accepterandet av religiös pluralism och privatiseringen av
religiös tro i vårt sekel befriade i stort sett de individer som
bytt sin religion, från det juridiska och religiösa hat som varit
förenat med att byta religion. Det är klart, Romersk Katolska
Kyrkan har fortfarande kvar bannlysningsvapnet, protestantiska
fundamentalister varnar för kätteriets faror, och ibland
fördömer hängivna föräldrar barn som gifter sig utanför sin
religion eller konverterar till en annan. Men dessa sanktioner har
inte den offentliga eller privata tyngd som de en gång hade.
De
är de rituella gesterna av religiösa dogmatiker som har förlorat
sin obestridda auktoritet i pluralistiska och sekulariserade
kulturer.
|
|
|
|
 |
|
|
|
|
| |
IV.
APOSTASI I NUET
Under de
senaste trettio åren har apostasi ännu en gång blivit ett
diskussionsämne i offentliga såväl som privata cirklar, men som
noterats ovan, behandlingen av dagens avfälling har väldigt liten
likhet med sättet på vilket de betraktades i det förgångna.
Sedan
1960-talet, har en mängd nya religiösa rörelser framträtt i
moderna, demokratiska samhällen. Många av dessa religiösa
rörelser ställer "totalitära" krav på sina medlemmar
och begär fullständigt engagemang i den egna religiösa läran och
total hängivenhet i den religiösa gemenskapen. Medan andra nya
religioner inte kräver att alla medlemmar helt och hållet måste
gå in i församlingsliv och mission, samtidigt som man dock begär
att medlemmarna ska förhålla sig strikt till accepterade
doktriner, etiska regler och riter. Ett är säkert, alla nya
religioner har trosuppfattningar och utövningar som skiljer sig
från de traditionella religionernas. Det är inte överraskande med
så rigorösa krav, att några av de inblandade snart beslöt sig
för att en viss religion inte passade för dem och bestämde sig
för att sluta. Deras frånvaro passerar vanligtvis oförmärkt
därför att de flesta av dem ser positivt på den erfarenhet de
fått, som ytterligare ett steg i den egna andliga resan.
Men
som en kontrast, finns det bland dem som frivilligt lämnar en grupp
några avhoppare som har gjort sig välkända genom att offentligt
angripa sina tidigare religiösa föreningar och aktiviteter genom
media och i domstolar. För en allmänhet som är både nyfiken och
rädd för dessa obekanta nya rörelser, blir dessa avhoppare
välkomna nyhetskällor och bemöts snarare som celebriteter än som
socialt utstötta. Men, som framgår nedan, varken den lugnt
uppskattande f.d. medlemmen eller den uttalat missnöjda avhopparen
från en nyreligiös rörelse kan tas som objektiva och
auktoritativa tolkare av den religiösa rörelse de tidigare
tillhört.
|
|
|
|
 |
|
|
|
|
 |
IV.I. TYPER
AV AVVIKELSE
Det finns en
utbredd missuppfattning bland allmänheten att endast ett fåtal
avhopp från nya religioner skulle vara frivilliga och ge positiva
erfarenheter. Bilden av nya religioner som hårt styrda grupper
vilka kontrollerar sina medlemmars tankar och handlingar genom olika
"hjärntvättstekniker" är djupt rotad i allmänhetens
fantasi, tack vare medias fixering vid tidigare medlemmars
skräckhistorier och anti-kultgruppers propaganda.
Även många
tidiga akademiska beskrivningar av nya religiösa rörelser
vidmakthåller denna felaktiga bild genom att grunda sina studier
nästan helt och hållet på avhoppare som med våld skilts från
sina tidigare religiösa föreningar antingen genom påtvingad
avprogrammering eller genom ofrivillig sjukhusvistelse. Men ett
antal senare akademiska studier (t.ex. James A. Beckford, Cult
Controversies: The Societal Response to New Religious Movements,
London: Tavistock Publications, 1985; Stuart A. Wright, Leaving
Cults: The Dynamics of Defection, Washington, D.C.: Society for the
Scientific Study of Religion, 1987) har tydligt visat att två
mycket olika typer av avhopp förekommer, vilka i sin tur kan
hänföras till två synnerligen olika avhopparbedömningar av nya
religiösa rörelser.
Bara en liten
minoritet av avhopp från nya religiösa rörelser är resultatet av
påtvingade avhopp. Initiativ till och ansträngningar att med våld
"rädda" en viss individ från en ny religion kommer
alltid från utomstående. Släktingar som är emot en individs
engagemang i en ny religion möter ett dubbelt problem - varför
personen gick med, och hur personen kan separeras från den
religionen.
Den första
frågan besvaras typiskt nog med en "hjärntvätt"
förklaring, vilket i sin tur rättfärdigar avprogrammering som
lösning på det andra problemet.
"Hjärntvätt"
scenariot "förklarar" hur en konvertit har kunnat ta till
sig och försvara det som för en utomstående verkar vara absurda
trosföreställningar och utövningar. Individen ifråga ses som ett
offer för olika psykologiska och sociologiska
hjärntvättstekniker. I den situationen blir den enda möjligheten
att rädda personen någon slags dramatisk form av ingripande för
att befria personen från sitt slaveri. Att tillgripa våldsamma
kidnappningar och avprogrammering eller lagenligt förmyndarskap och
inläggning på sjukhus blir då berättigat som nödvändiga
åtgärder för att rädda dessa missledda och manipulerade
anhängare av nya religioner ifrån sig själva. I en eller annan
form är påståenden om hjärntvätt och rättfärdigande av
avprogrammering grunden för sådana "räddnings"
manövrer.
På grund av
deras iögonfallande framställning i media och de juridiska
åtgärder som de vidtagit mot sina tidigare religiösa vänner, har
sådana framtvingade avhoppare hjälpt till att skapa den kontrovers
som omger de nya religionerna. Tillgången till dem som
"överlevande från kulter" gör dem till hett stoff för
media, vilket ofta är den enda information om nya religioner som
står allmänheten till buds. I detta stadium av processen fungerar
den logiska länken mellan hjärntvätt och avprogrammering omvänt.
Det faktum att avprogrammering "fungerar" tas av såväl
involverade utomstående och några tidigare medlemmar som bevis på
att hjärntvätt scenariot stämmer. Den plötsliga och radikala
förändringen i deras tro och uppträdande, som åstadkommits med
avprogrammering ses som ett klart bevis på att den återställda
individen faktiskt varit ett offer, eller till och med en fånge hos
en ondskefull religion.
Dessutom
uppmuntras släktingarna som "fått sin kära tillbaka"
att hjälpa andra "att få sina barn tillbaka" genom att
gå ut offentligt med sin historia och
stödja de anti-kultorganisationer som stött dem.
På så sätt
har det lilla procenttalet avhoppare och deras "räddare"
skapat, (eller snarare förvrängt) allmänhetens uppfattning om
alla avhoppare från nya religiösa rörelser.
Tvärtemot den
allmänna uppfattningen är den överväldigande majoriteten
avhoppare från nya religiösa rörelser en fråga om frivilligt
avhopp. Den stora majoriteten av dem som hoppar av frivilligt talar
dessutom positivt om vissa sidor av sina erfarenheter. Fastän de
villigt erkänner att en viss religiös rörelse inte lyckats möta
deras personliga förväntningar och andliga behov har många
frivilliga avhoppare funnit sätt att tillvarata några av de
förlösande värderingarna från sina tidigare religiösa kontakter
och aktiviteter.
Men det finns
några frivilliga avhoppare som lämnar sin grupp djupt förbittrade
och starkt kritiska gentemot sina tidigare kontakter och
aktiviteter. Känslorna vid skilsmässan från en, en gång älskad
religiös grupp kan jämföras med en bitter separation i
äktenskapet och en skilsmässa.
Både
äktenskap och religion kräver en betydande grad av engagemang. Ju
starkare engagemanget är, desto mer traumatiskt blir brytningen. Ju
längre engagemanget varat, desto mer angeläget blir det att skylla
på den andra för den misslyckade relationen.
Engagerade
medlemmar som varit med länge i nya religiösa rörelser, och som
med tiden blivit besvikna på sin religion kastar ofta hela skulden
på sina tidigare vänner och deras religiösa aktiviteter. De
förstorar små felsteg till enorma orättvisor och vänder
personliga besvikelser till ondsinta svek. De berättar t.o.m.
otroliga lögner för att skada sin tidigare religion. Det är
därför inte helt överraskande att dessa avhoppare, i efterhand
ofta hänvisar till samma hjärntvättsscenario som så ofta
åberopas, för att rättfärdiga en påtvingad fritagning av någon
från nya religiösa rörelser.
|
|
|
|
 |
|
|
|
|
| |
TAKTIK
FÖR ÅTERINTRÄDE.
Att avbryta
förbindelsen med religiösa föreningar och deras aktiviteter är
bara halva processen när det gäller att avsäga sig sin tro i en
ny religiös rörelse. Avhopparen, vare sig tvingad till det eller
frivillig, möter även den stora uppgiften att återvända till den
dominerande kulturen och att återskapa en ny identitet och
världssyn. Återinträde betyder sällan att man bara återgår
till sin tidigare livsstil och världssyn så som den var före
anslutningen till en ny religiös rörelse. Den "förlorade
sonen" eller dottern kommer tillbaka som en annan person och
har med sig en hel uppsättning av erfarenheter som på något vis
måste förklaras och integreras i en ny psykologisk och social
situation. Denna övergång påverkas ofta av släktstruktur,
sociala nätverk, religiösa grupper, utbildningsinrättningar och
anti-kultorganisationer. Det är inte överraskande att inflytandet
från dessa grupper djupt färgar avhopparens tolkning av tidigare
religiösa aktiviteter och bekantskaper.
Oavsett
hur han hoppat av måste avhopparen ta hänsyn både till sin
tidigare konvertering, och den därpå följande separationen från
en icke-traditionell religiös rörelse. De får ofta det
självrättfärdigande de söker från anti-kultorganisationer eller
fundamentalistiska religiösa grupper som bägge förser dem med
hjärntvättsförklaringar för att bortförklara den plötsliga
anslutningen till och det lika plötsliga avhoppet från en ny
religiös rörelse. Informationen från dessa grupper är vanligtvis
synnerligen negativ och kraftigt vinklad mot den organisation som
övergivits. Mera exakt, dessa grupper förser dem med ett gemensamt
språk för deras berättelser om förförelse och befrielse. Ett
stort antal socionomer har påpekat att dessa biografier om
"Kult överlevnad" är högst stiliserade berättelser som
avslöjar inflytande från lånade scenarios om fångenskap och
befrielse – varje redogörelse är en inövad historia om social
isolering, emotionell manipulering, fysisk försakelse, ekonomiskt
utnyttjande och hypnotisk kontroll. Dessa "gräsliga
historier" tjänar både som ursäkt för den individuelle
avhopparen samtidigt som de anklagar den nya religionen för
förnuftsvidrig tro och omoraliskt beteende. De livnär och skapar
dessutom en allmän uppfattning av de nya religionerna som farliga
hot mot religionsfrihet och samhällsordning. På grund av den här
negativa påverkan blir ofta de avhoppare som inte faller direkt
för anti-kult organisationers eller fundamentalistiska gruppers
inflytande ändå påverkade av den negativa beskrivningen av den
religion de just lämnat.
|
|
|
|
 |
|
|
|
|
|
V.
SLUTSATSER
Analysen ovan
visar klart, att även om det finns ett antal avhoppare från nya
religiösa rörelser, så hyser den överväldigande majoriteten av
de människor som lösgör sig från dessa icke-traditionella
religioner ingen bestående illvilja mot sina tidigare religiösa
samfund och deras aktiviteter. Medan de erkänner hur deras
religiösa behov och förhoppningar svikits kan de ändå se positiv
mening och värde i sina erfarenheter. Som jämförelse finns det
ett betydligt mycket mindre antal avhoppare som är intensivt
sysselsatta med att misskreditera, eller till och med förgöra de
religiösa samfund som en gång gjort anspråk på deras lojalitet.
I de flesta
fall skildes dessa avhoppare med våld från sin religiösa
gemenskap genom släktingars och anti-kultgruppers ingripande, eller
också kom de snart under inflytande av anti-kultgrupper och
antikultlitteratur efter deras egna frivilliga avhopp.
Det går inte
att förneka att dessa beslutsamma och orubbliga motståndare till
nya religioner förmedlar en förvrängd syn av nya religioner till
allmänheten, högskolor och till domstolarna genom sin villighet
att stå till förfogande och sin iver att vittna mot sina tidigare
religiösa församlingar och dess aktiviteter. Sådana avhoppare
agerar alltid utifrån ett scenario som friar dem själva genom att
flytta över ansvaret för sina handlingar till den religiösa
gruppen. De olika hjärntvättsscenarios som så ofta tas upp mot de
nya religionerna har på ett överväldigande sätt tillbakavisats
av socionomer och religionsvetare som ingenting annat än uträknade
ansträngningar att inför regeringsorgan och den allmänna
opinionen misskreditera okonventionella religioners
trosuppfattningar och utövningar. Sådana avhoppare kan knappast
betraktas som trovärdiga informatörer av ansvarsfulla
journalister, akademiker och jurister. Även frivilliga avhoppare,
som inte bär någon agg måste användas med försiktighet eftersom
de tolkar sin tidigare religiösa erfarenhet i ljuset av nuets
försök att åter etablera sin egen identitet och sitt
självförtroende.
Kort sagt, som
det ter sig, så möter inte avhoppare från nya religioner det krav
på personlig objektivitet, professionell kompetens och informerad
förståelse som krävs av expertvittnen. |
|
|
|
 |
|
|
|
|
| |
Lonnie D.
Kliever |
|
|
|
| |
Dallas,
Texas
24 januari 1995 |
|
|
|
| |
Scientologi-kyrkan
i Sverige
Månskärsvägen 10,
141 75 Kungens Kurva
Tfn: 08-615 21 81 - www.scientologikyrkanisverige.info
©2007
Scientologi-kyrkan i Sverige.
|
|
|
|
|
 |