|
AVHOPPARE
OCH NYA RELIGIÖSA RÖRELSER
av Professor Bryan R. Wilson
Professor Wilson är Docent Emeritus i sociologi vid universitetet i
Oxford.
I
mer än 40 år har professor Wilson lett studier i Scientologi,
kristendom och många andra religioner. Han är en av de mest kända
brittiska akademikerna inom ämnet religion och ger här en
tankeväckande studie i ämnet apostasi (det att överge sin tro)
och avhoppare.
Varje religion
som anser sig ha en bestämd doktrin och utövning, som den anser
vara exklusivt dess egen, kommer sannolikt då och då att ställas
inför faktumet att en tidigare medlem vill upphöra med sitt
medlemskap och inte längre vill ställa upp på trons formaliteter,
åtminstone när det gäller vissa delar, eller kanske allt som
omfattas av läran, utövningen, organisationen och dess
disciplinära system.
Apostasi har
varit ett vanligt fenomen i många grupperingar inom den
judisk-kristna-muslimska traditionen. Varje separation från en
redan etablerad trosorganisation har sannolikt setts som ett fall av
apostasi av dem från vilka "avfällingarna" skilt sig.
Det har funnits dramatiska tillfällen i stor skala, som i den
såkallade "stora schismen" när den öst-ortodoxa kyrkan
skilde sig från den väst-ortodoxa och i protestantismens och
reformationens framträdande. (Det måste tilläggas, om så bara
för att undvika missförstånd, att de oliktänkande och avgående
parterna vanligen, och minst lika ofta, har anklagat dem som stannat
kvar i den tidigare etablerade gruppen för apostasi från någon
tidigare förmodad tros och utövnings normer.) Känner man till
antalet religiösa grupper i kristendomen som startade efter en
schism, måste det stå klart att apostasi har varit ett utbrett och
allmänt fenomen.
Men det är
inte så att varje fall av apostasi resulterar i bildandet av en
avvikande och åtskild religiös grupp eller sekt. Apostasi kan lika
väl anses vara fallet när en enskild före detta troende avsäger
sig sina löften och sin tidigare anslutning. Mot slutet av
1800-talet och början på 1900-talet, vid en tid av kris inom
kristendomen, fanns det några ryktbara fall av apostasi från den
Romersk Katolska kyrkan. De sades inträffa inom den kyrkan på
grund av strängheten i dess krav på tro och utövning; dess
motstånd till modernisering; och speciellt för att den uppmuntrade
de mest hängivna anhängarna att inträda i munkkloster eller
samfund. Några av de makabra historierna om munklivet, som påstods
komma från avhoppade munkar och nunnor – t.ex. det berömda
fallet Maria Monk som publicerades vitt och brett - visade sig till
stor del vara påhittade, men användes ofta av den tidens
anti-katolska propagandamedia. I vår tids religiösa pluralism,
där en ekumenisk anda råder bland många större kristna kyrkor,
hör man mera sällan anklagelsen apostasi angående den så kallade
"växlingen" av tillhörighet från en av dessa rörelser
till en annan. Men efter 1960, med framträdandet i västvärlden av
flera nya minoritetsrörelser, som har utpräglat religiösa läror
och som kräver en stark övertygelse och särskilt engagemang,
kommer en som hoppar av högst sannolikt att betraktas som
avfälling. Det här gäller naturligtvis speciellt, om den
medlemmen sedan fortsätter med att förlöjliga och skoningslöst
kritisera sin tidigare trosuppfattning och förtala dem som tidigare
var personens nära kamrater.
Under de
senare årtiondena med så många nya religiösa grupper som
ställer starka lojalitetskrav på sina medlemmar, har utträde,
apostasi, blivit föremål för stor uppmärksamhet från massmedias
håll.
Avhopparens
historia, vari han vanligtvis framställs som offer, betraktas som
fint nyhetsstoff av media, särskilt om han erbjuder sig att
"avslöja" aspekter, eller till och med
"hemligheter" om den rörelse han tidigare tillhörde. Som
en följd av detta åtnjuter avhoppare kanske allt för mycket och
oberättigad uppmärksamhet från media, särskilt om de presenterar
sin tidigare anknytning i termer av egen sårbarhet, manipulation,
vilseledande eller tvång som ledare och medlemmar utövade i den
rörelse som de rekryterats till. Då dessa historier ofta är den
enda information om minoritetsreligioner som vanligtvis finns att
tillgå för allmänheten, och förvisso den mest spridda blir
avhopparen en central figur vid skapandet, (eller det felaktiga
skapandet) av allmänhetens opinion angående dessa rörelser.
Akademiska
forskare som är intresserade av religiösa minoriteter, särskilt
sociologer i vilkas fält detta ämne särskilt ligger följer
vanligtvis ett antal välkända metoder i sin akademiska forskning.
De samlar inte bara sina data genom att leta igenom arkiv och genom
studier av tryckt material, utan också genom att delta och
observera, med intervjuer, enkäter, och vilket den här texten
handlar om, direkt från informatörer. Avhoppare är ofta väldigt
villiga informatörer, men sociologer iakttar vanligtvis stor
försiktighet när det gäller denna möjliga källa till
information. Men som jag har skrivit i andra skrifter i diskussioner
angående sociologers tekniker vid undersökningar:
Informatörer
som bara är kontakter och som inte har några personliga motiv för
vad de säger är att föredra framför dem som, för sina egna
syften, vill utnyttja forskaren, nämligen den fientligt stämda och
avhopparen, vilkas vittnesbörd måste användas med varsamhet.
Avhopparen är framförallt i behov av självrättfärdigande. Han
försöker rekonstruera sitt eget förflutna, ursäkta sin tidigare
anknytning, och beskylla dem som tidigare var hans närmaste
kamrater. Det är inte ovanligt att avhopparen lär sig att öva in
en "gräslig historia" för att förklara hur han, genom
manipulering, knep, tvång eller bedrägeri blev förledd att gå
med eller stanna kvar i rörelsen. Avhoppare, som gjorts till
sensation i pressen, har ibland försökt att förtjäna pengar på
att sälja berättelser om sina erfarenheter till tidningar
producerade som böcker (ibland skrivna av spökskrivare). Bryan
R. Wilson: The Social Dimensions of Sectarianism, Oxford: Clarendon
Press, 1990, p.19.]
Sociologer och
andra forskare som undersöker minoritetsreligioner har på det här
sättet kommit att känna igen en speciell konstellation av motiv
som driver avhoppare till den attityd de antar i relation till deras
tidigare religiösa engagemang och deras relativt nya förkastande
av de senare. Avhopparen behöver skapa trovärdighet både
angående sin tidigare konvertering till en religiös grupp och hans
påföljande avsägelse av det engagemanget.
För att
försvara sig själv för sin helomvändning behövs det en rimlig
förklaring både till hans (vanligtvis plötsliga) anslutning till
hans tidigare tro och hans inte mindre plötsliga övergivande och
fördömande av den.
Akademiker har
kommit att känna igen den "ohyggliga historien" som
avhopparens särskilda genre, och har t o m kommit att anse den som
en igenkännlig kategori bland andra avhopparfenomen. [A.D.
Shupe, Jr., och D. G. Bromley, "Apostates and Atrocity Stories",
samt B. Wilson (redaktör), The Social Impact of New Religious
Movements, New York, Rose of Sharon Press, 1981, s. 179-215.]
Avhopparens
vanligaste presentation av sig själv säger att han blivit
introducerad till sin forna lojalitet vid en tid när han var
särskilt sårbar- deprimerad, isolerad, utan socialt eller
finansiellt stöd, skild från sin familj, eller någon annan
liknande omständighet.
Hans tidigare
kamrater beskrivs nu som att de hållit honom kvar med falska
påståenden, missledanden, löften om kärlek, stöd, strålande
framtidsutsikter, ökat välmående eller något liknande. Faktum
är - fortsätter avhopparens historia - de var falska vänner, som
bara ville utnyttja hans goda vilja, och utnyttja hans många och
långa arbetstimmar utan lön, eller de pengar eller ägodelar han
hade.
Sålunda
presenterar avhopparen sig själv som "nyomvänd". Han var
inte ansvarig för sina gärningar när han blev invigd i sin
tidigare religion, och han "tog sitt förnuft till fånga"
när han lämnade den. I grunden är hans budskap att "i en
sådan situation kunde det ha hänt vem som helst". De är helt
och hållet ansvariga, de handlar med uppsåtlig elakhet mot
omisstänksamma och oskyldiga offer. Genom att presentera sitt fall
på det här sättet flyttar avhopparen över ansvaret för sitt
tidigare handlande, och försöker också återförena sig med
samhället i allmänhet, vilket han sedan försöker influera och
kanske även mobilisera mot den religiösa grupp han just lämnat.
Nya rörelser
som är relativt obekanta både när det gäller lära och
utövning, och vars trosuppfattningar och organisation framställs i
termer som är nya eller nyligen antagna, dessa grupper är
särskilt utsatta för allmän misstro; om de har hemliga eller ej
tillkännagivna texter, eller tycks vara särskilt ihärdiga i att
söka proselyter, eller har en särskild lockelse för en eller
annan grupp i samhället (t.ex. unga studerande, etniska
minoriteter, emigranter, etc.), eller om löftena om fördelarna
för de troende överträffar den stora allmänhetens vardagliga
förväntningar, då blir de lätt föremål för smälek eller
rentav fientlighet. Avhoppares "ohyggliga historier",
särskilt när de förstoras upp genom pressens inriktning på
sensationer, ger näring åt dessa tendenser och höjer dessutom
nyhetsvärdet på nästa hemska vittnesmål.
Tidningarna
är kända för att återanvända sensationella rapporter av äldre
sort när de råkar på nya historier i samma stil om vissa
rörelser. Det här är en vana som några sociologer kallar att
använda en "sammanfattning av negativa företeelser"
(eng. negative summary events). [Det refererar till den
journalistiska beskrivningen av en situation eller händelse på ett
sådant sätt att han fångar och uttrycker dess negativa innehåll
som en del av en periodiskt återkommande och långsam berättelse.
En till synes isolerad händelse används sålunda som ett sätt att
hålla kvar det bredare kontroversiella fenomenet i allmänhetens
minne." -- James A. Beckford, Cult Controversies: The Societal
Response to New Religious Movements, London, Tavistock, 1985, s.
235.]
På så sätt
förstärks den dramatiska innebörden i varje avhopparhistoria,
till skada för objektiv och etiskt neutral undersökning av
religiösa fenomen av det slag som görs av akademiska sociologer.
Nutida religiösa grupper, som arbetar i en omgivning av snabb
social förändring och växlande uppfattningar om religiös och
andlig tro kan bli särskilt utsatta för det förklenande och den
feltolkning som sker genom vidarebefordringen och upprepandet av
avhopparnas uttalanden.
Varken den
objektiva sociologiska forskaren eller domstolen kan gärna betrakta
avhopparen som en trovärdig eller tillförlitlig
informationskälla. Han måste alltid betraktas som en vars
personliga erfarenheter gör honom benägen att hysa fördomar både
när det gäller tidigare religiösa engagemang och tidigare
förbindelser. Misstanken måste infinna sig att han agerar utifrån
ett personligt motiv att rättfärdiga sig själv och att försöka
återvinna självrespekt, genom att visa att han först var ett
offer för att sedan bli en upplyst korsfarare. Som många exempel
har antytt kan han lätt bli påverkad och öppen för att utveckla
eller försköna sitt missnöje, för att tillfredsställa den sorts
journalister vars intresse mera ligger åt det sensationella än åt
objektiv framställning av sanningen.
Bryan Ronald
Wilson
3 December
1994
Oxford, England |
|
|
