Den 9 maj 1950 nådde Dianetik: Hur tanken påverkar kroppen de amerikanska bokhandelsdiskarna. Allmänhetens översvallande entusiasm fick boken att nästan omedelbart stiga till toppen av bestsellerlistor över hela landet. Varje ny leverans som bokhandlare fick hem såldes snabbt slut, hundratusentals människor runtom i landet gick samman i auditeringsgrupper samtidigt som L. Ron Hubbards upptäckter började sprida sig till andra länder. Förläggaren beställde omedelbart nya upptryckningar för att möta det enorma gensvaret från alla grupper i samhället – nytänkarna, den akademiska världen och, viktigast av allt, gemene man. Ändå kunde efterfrågan knappt tillgodoses. Efter sex veckor var Dianetiken inte bara något mycket märkligt; den var början på den världsomspännande rörelse som än idag fortsätter att växa.

Det fanns emellertid ett litet fåtal individer i samhället som inte var riktigt lika entusiastiska – vissa nyckelpersoner inom det amerikanska medicinska/psykiatriska etablissemanget. Att de var ynkligt få – endast några dussin – bekymrade dem knappast. De var väletablerade i samhället och hade inflytelserika kontakter, och när de för att skydda sitt imperium bestämde sig för att Dianetiken måste stoppas, var de fast beslutna att använda varenda en av dessa kontakter.

Det var således mot denna bakgrund, som två diametralt motsatta krafter släpptes lösa den 9 maj 1950. På ena sidan fanns hundratusentals vanliga män och kvinnor som ivrigt läste och tillämpade Dianetik med häpnadsväckande resultat. På andra sidan stod en liten klick läkare och psykiatriker, som inte visste någonting om det mänskliga sinnet och som inte ens hade läst Dianetik-boken. De var emellertid övertygade om att en handbok, som gjorde det möjligt för var och en att uppnå personlig förbättring, skulle få allvarliga ekonomiska konsekvenser för hela det medicinska etablissemanget. Hur skulle psykiatriker kunna behålla sina höga löner om mannen på gatan visste mer om sinnet än vad de gjorde? Sett ur detta perspektiv var den 9 maj 1950 inte bara inledningen för Dianetiken; det var också den dag då psykiatrin avlossade det skott som kom att starta ett krig.

Att den kallar sig läkekonst är lindrigt sagt att utge sig för att vara något som man inte är. Dess mål är att kontrollera människor.

Dagens psykiatri är snarare ett prästvälde än en vetenskap. Ett gytter av teorier utan grund, som förs vidare av en egenmäktig elit – auktoriteter som nått sin position enbart genom att ha de rätta kontakterna och en förmåga att fjäska till sig ytterligare anslag från regeringen. Om man tittar på vad de faktiskt gör, har de bara tre huvudsakliga “behandlingsmetoder” – elchocker, hjärnkirurgi och personlighetsförändrande droger.

Ett exempel kan tjäna som illustration av denna “vetenskaps” ovetenskapliga grund: Under 1930-talet i fascismens Italien, fann professor Ugo Cerletti att romare omkring år 43 e Kr ibland försökte bota huvudvärk genom att placera en darrocka på huvudet. En darrocka är en fisk som alstrar en spänning på ca 25 volt. Kanske var det bara en tillfällighet att romarriket föll kort därefter, men hur det än förhöll sig med den saken, så lät sig Cerletti inte avskräckas av detta utan slog in på ett nytt spår. Han inledde sina experiment med att döda hundar med kraftiga elektriska stötar. Innan han i någon nämnvärd grad hade hunnit minska Roms hundbestånd fick han en ingivelse då han besökte ett slakthus för grisar. Till sin stora förtjusning fann han att grisarna inte dog av den elektricitet de fick – de fick bara epileptiska kramper, vilket innebar att slaktarna utan svårighet kunde skära halsen av dem. Efter ytterligare experimenterande för att komma underfund med hur mycket elektricitet som krävdes för att döda en gris, och efter det att många grisar fått sätta livet till, var Cerletti redo för människan. En stackars lösdrivare som polisen generöst försåg honom med, fick 70 volt genom huvudet, varpå han föll ihop och skrek: “Inte en gång till. Då dör jag!” Senare upptäckte man att en människa kan klara 140-150 volt genom hjärnan. På så sätt föddes elchocksterapin (ECT).

Ett lika skandalöst ursprung har, enligt medicinhistoriker, hjärnkirurgin. År 1848 tittade Phineas Gage från Vermont i USA ner i ett spränghål, när en laddning plötsligt detonerade och skickade en metallstav genom hans hjärna – en tragisk olyckshändelse som han emellertid överlevde. Men hans skarpsinnige läkare observerade förvånat att Gage hade genomgått en högst påtaglig förändring! Från att tidigare ha varit effektiv och begåvad blev han nu njutningslysten och otrevlig. Gage skaffade sig på detta sätt en plats i historien som den första människa som överlevde en lobotomi (en åtgärd som används för att få motsträviga patienter mer medgörliga). Den man som senare kom att betraktas som lobotomins fader var dr Egas Moniz. Han utförde operationer på ungefär hundra patienter. Av alla dessa operationer kunde åtminstone en ha lyckats, om det inte hade varit för det att doktorn dog: han blev skjuten av en av sina lobotomerade patienter. Att han 1949 tilldelades Nobelpriset för detta diskutabla framsteg är en av medicinhistoriens mer beklagliga ironier, men innebar icke desto mindre att många andra kom att följa i hans fotspår.

Vad beträffar droger så har medicinmän under århundraden använt vad naturen har att erbjuda. Utvecklandet av dagens farmaceutiska personlighetsförändrande droger har emellertid sitt ursprung i försök att hjärntvätta oppositionella medborgare och politiska fångar. Praktiskt taget all ursprunglig forskning – i Ryssland, i Tyskland och i Förenta staterna – har finansierats av underrättelseorganisationer, återigen i syfte att göra människor mer fogliga och medgörliga. I Förenta staterna där experiment utfördes på militärer och civilpersoner utan deras vetskap eller medgivande, var åtminstone merparten av detta experimenterande olagligt. Förutom, naturligtvis, det uppmärksammade fallet med CIA:s psykiatriker Louis Jolyon West; den ende man känner till som dödat en elefant med LSD.

Att allt detta experimenterande – med droger, hjärnkirurgi och elchocker – aldrig har botat någon från någonting, utan tvärtom antingen gjort människor mer fogliga eller skadat dem så att de inte längre går att känna igen, har inte avhållit det psykiatriska etablissemanget från att fortsätta med dessa utövningar. När allt kommer omkring är detta de enda verktyg de har. Utan dem skulle de inte ha någonting att sälja.

Detta för oss fram till en avgörande fråga: Till vem säljer de sina tjänster? Inte till den breda allmänheten (och sällan ens till sina egna patienter), ty de flesta har inget förtroende för denna parodi på vetenskap och skulle aldrig komma på tanken att faktiskt gå till en psykiatriker. Sedan finns det förstås också skamkänslor och förlägenhet förknippat med att besöka en psykiatriker. Detta har till stora delar sin grund i det sätt på vilket psykiatrikerna själva framställde mentalsjukdom i en försäljningskampanj som gick helt snett. De enda kunder de har, de enda som är villiga att betala för deras tjänster (och gör det mycket generöst) är myndigheter, i synnerhet de grenar som arbetar i det fördolda eller som vill kontrollera människor, vare sig det gäller fångar, barn eller samhällets oönskade individer.

Det är alltså dessa krafter som försökte stoppa Dianetiken och Scientologin.

Detta var den värld till vilken Dianetiken föddes. En värld där psykiatrin hade ett starkt fäste i de amerikanska underrättelseorganisationerna, levde på feta anslag från regeringen och – assisterad av forskare som tidigare arbetat för Nazityskland – bedrev experiment på en ovetande allmänhet. En värld där psykiatrins kritiker helt enkelt stämplades som sinnessjuka och “i behov av psykiatrisk hjälp”.

På så sätt drogs stridslinjerna upp. Dianetiken erbjöd en väg till lycka, stabilitet och framgång. Den tillhandahöll en lösning på psykosomatiska sjukdomar. Hos människor i alla samhällsskikt och i alla åldrar skapade den ett intresse för hur sinnet fungerar. För första gången erbjöds vanliga människor en metod de själva kunde använda för att förbättra sitt eget tillstånd. Kom också ihåg att L. Ron Hubbard lyckades med någonting som psykiatriker länge hade försökt: att skriva en helt lättfattlig bok om sinnet, som människor faktiskt ville läsa och som de både kunde förstå och använda sig av.

Men Dianetiken åstadkom mer än så. Den stämplade de senaste och mest utbredda psykiatriska drogerna som farliga. Och den avslöjade utan omsvep de omänskliga brott som psykiatriker begår och den skada de tillfogar människor med sina elchocker och lobotomier. Dianetiken påvisade klart att dessa behandlingsmetoder vållar bestående skada på frisk hjärnvävnad.

Man kan förstå att de som arbetade inom mentalhälsovården blev rasande över L. Ron Hubbards omilda tillrättavisning, i synnerhet då han inte tillhörde deras elitklick.

Men ytterst handlade det otvivelaktigt om pengar: Hur länge skulle amerikanska skattebetalare kunna förmås att betala psykiatrins mångmiljardnota, ifall de fick veta vad Dianetiken kunde åstadkomma till kostnaden av en bok?

Dessa första negativa “recensioner” av Dianetik-boken kom genom amerikanska läkarförbundet, AMA (American Medical Association) – en organisation som instinktivt motsätter sig alla ansträngningar att uppnå bättre hälsa och ett bättre liv, om dessa inte är kontrollerade eller härrör från förbundets egna medlemmar. Men i själva verket rörde det sig om ett slags buktaleri. Den verkliga kanalen genom AMA upprättades av den medicinske chefen vid det amerikanska psykiatrikerförbundet, APA (American Psychiatric Association) dr Daniel Blain, som mycket väl visste att psykiatrin inte alls ägde den trovärdighet som kollegerna inom AMA hade, och inte heller deras inflytande. AMA:s röst tillhörde i själva verket honom och hans kollegor.

Att använda AMA för att ge en känga var bara första ronden. APA:s fullständiga plan var betydligt mer genomarbetad. Först skulle falsk propaganda publiceras i “auktoritativa” tidskrifter; därefter, när “experterna” väl hade fällt sin dom, skulle dessa åsikter vidarebefordras till massmedia. Akter med all denna föga smickrande “information” skulle skapas och distribueras vidare, naturligtvis även till lämpliga statliga myndigheter.

Hur enkel denna plan än var, både vad gällde utformning och genomförande, skulle den visa sig få långtgående konsekvenser. Ja, faktum är att alla senare attacker mot Dianetiken och Scientologin, i större eller mindre grad, endast var ett resultat av denna ursprungliga plan att fabricera akter och sedan sprida dem längs alla möjliga kanaler.

Sålunda blev L. Ron Hubbard, redan tjugofem år innan det offentligen bekräftades av kongressen, den förste att informera om och fördöma regeringens program för tankemanipulation. Dessa och andra avslöjanden om CIA:s kriminalitet (Central Intelligence Agency; en av USA:s underrättelseorganisationer) kom, naturligtvis, så småningom att helt förändra allmänhetens uppfattning om denna samling spioner. Från att ha haft en patriotisk och tämligen glamorös framtoning, kom den i stället att betraktas som en skurkorganisation bestående av usla bedragare vars offer var landets egna medborgare.

Det var i sin bok Vetenskapen om överlevnad som L. Ron Hubbard 1951 rakt på sak beskrev hur kombinationen smärta, droger och hypnos användes som en teknik för beteendeförändring av värsta sort. Han förklarade att detta användes inom spionageverksamheten i en sådan omfattning att man för länge sedan passerat den gräns där människor borde ha blivit upprörda och bestörta. Det krävdes Dianetik-auditering för att upptäcka dessa vanligt förekommande hjärntvättsmetoder, fortsatte han, och den enda ljuspunkten var att man genom Dianetik kunde utplåna dess effekter.

I och med att L. Ron Hubbard och andra Dianetik-utövare så öppet tog till orda om dessa hemliga regeringsaktiviteter, förvärrades hans “brott": i sin första bok stötte han sig med psykiatrikerna; i sin andra med underrättelsetjänsterna. Att dessa två sektorer, som redan var så nära förbundna med varandra, nu skulle gå samman i ett gemensamt försök att stoppa honom, var föga förvånande. Vad som däremot var förvånande var hur häftiga och täta de påföljande attackerna blev. Som vi snart ska se blev vid 1950-talets mitt åtminstone ett halvdussin amerikanska myndigheter indragna i försöket att krossa Dianetiken och dess angrepp på mentalvården. Dessa myndigheter omfattade bland andra FBI (Federal Bureau of Investigation), IRS (Internal Revenue Service, de amerikanska skattemyndigheterna) och FDA (Food and Drug Administration, den amerikanska livsmedels- och läkemedelsförvaltningen).

“Man skulle minst ha kunnat tro att jag uppviglade hela befolkningar till att göra uppror och störta sina regeringar”, skrev en något tankfull L. Ron Hubbard senare om dessa händelser. “Det enda jag egentligen gjorde var att försöka tala om för människan att hon skulle kunna vara lycklig, att det fanns en väg ut ur lidandet och att hon skulle kunna uppnå sina mål.”

I deras plan ingick det som senare skulle bli känt som Siberia Bill – Sibirienlagen. (Egentligen hette den Alaska Mental Health Bill – “Alaskapropositionen rörande mentalvård”). Den fick sitt öknamn från denna av psykiatrikerna så omhuldade plan, helt enkelt för att den syftade till att man ute i Alaskas frusna ödemarker skulle upprätta Sibirienliknande läger för mentalpatienter. Förmodligen ansågs Alaska ligga tillräckligt långt bort från civiliserade trakter för att psykiatriker där ostört skulle kunna bedriva sina experiment (vilka innefattade mind control) på tvångsintagna utan att hindras av besvärande publicitet. För att säkerställa tillgången på fångar innehöll propositionen också en “förenklad intagningsprocedur”. Den var faktiskt så enkel att den eliminerade sådana onödiga och kostsamma procedurer som rättslig prövning och rätten till juridiskt försvar och tillät varje lagens upprätthållare, bekanta, läkare och – naturligtvis – psykiatriker att starta ett intagningsförfarande.

Strax efter det att propositionen i januari 1956 i tysthet hade passerat kongressen, som enhälligt hade antagit den, startade emellertid medlemmar ur Scientologi-kyrkan och medborgarrättsgrupper en kampanj för att informera den amerikanska allmänheten om vad som kunde vänta dem om denna proposition blev verklighet. En omfattande brevskrivningskampanj under det skallande varningsropet “Sibirien, USA!” lyckades väcka en politisk opposition.

När kampanjen var över hade propositionens intagningsförfarande med rätta förkastats. Det enda som återstod var ett beslut att tillåta finansiering av mentalvård inom delstaten Alaska.

En sargad psykiatrikerkår slog tillbaka, denna gång genom att använda Food and Drug Administration som sin främsta murbräcka. Tack vare Freedom of Information Act (motsvaras i Sverige ungefär av offentlighetsprincipen) kunde scientologer senare få fram ett helt berg av dokument som noggrant beskrev aktiviteterna hos de inblandade myndigheterna – pådrivna av medlemmar ur både AMA och APA. En febril aktivitet startade, brevväxling och möten mellan de berörda psykiatriska parterna, justitiedepartementet, Washingtonpolisen, postverket, IRS och naturligtvis AMA, och till och med den amerikanska arméns avdelning för brottsutredningar. Allihop i ständig kontakt med varandra och hela tiden påhejade av en nu oerhört nervös psykiatrikerkår.

Vad blev då resultatet av allt detta konspirerande? Jo, den första åtgärden blev ett skrattretande misslyckande, den andra en tidsspillan, och den tredje en pinsamhet.

Den första, som grundades på ett “tips” från en psykiatriker om att kyrkan använde illegala droger, ledde till att federal polis gjorde en “razzia” mot kyrkan i Washington, D.C., och beslagtog några burkar av sagda drog. Då det visade sig vara en blandning av de vanligt förekommande vitamin B1, vitamin C, niacinamid och kalcium kom man självklart ingenstans.

När idén med knarklangning visade sig vara fruktlös, beslutade i stället FDA och andra berörda myndigheter att “obehörigt utövande av medicinsk verksamhet” inom Scientologi-kyrkan skulle vara ett fruktbart område för utforskning. Den 19 mars 1959 infiltrerade FDA-agenten Taylor Quinn kyrkan, spelade in en religiös förrättning och gav sedan informationen till åklagarmyndigheten.

Han rapporterade till FDA att kyrkan olyckligtvis hade begärt att han skrev under en förbindelse där han sade sig vara införstådd med att han inte skulle lära sig att bota någon. Det fanns heller inga bevis för bedrägeri.

När varken droger eller obehörig medicinsk utövning ledde någon vart, återstod bara E-metern för FDA. Kanske, spekulerade de, användes den för att “ställa diagnoser” eller “bota sjukdomar”. Den 4 januari 1963 trängde sig således sheriffer och beväpnade poliser tillsammans med hamnarbetare som bemyndigats för uppdraget, in i Founding Church of Scientology i Washington, D.C. hotade personalen och åkte därifrån med två skåpbilar innehållande inte bara E-metrar utan även böcker, religiösa skrifter och annat material.

Även om detta skandalösa övergrepp i sig var oerhört, skulle det i ren fräckhet ändå snart komma att överträffas av vad som hände i Seattle, där FDA:s fingeravtryck bildligt talat fanns överallt på den pistol som användes för att mörda Scientologi-kyrkans föreståndare.

En av stadens invånare, Russel Johnson, hade hört talas om FDA:s tilltag i Washington och trodde att de skulle lyssna på honom när han berättade om sitt problem. Han ringde upp dem och beklagade sig över “de metoder som används av en dr William Fisk som leder Scientologi-kyrkan”, och påstod att Fisk försökte förföra hans fru.

Den driftige FDA-tjänsteman som han talade med föreslog omedelbart att Johnson skulle hjälpa dem genom att som “hemlig agent” infiltrera kyrkan, vilket han plikttroget gjorde. Han lämnade sedan in sin rapport och skickades tillbaka för att skaffa mer information.

Johnson drev sin uppgift som underrättelseagent till tragiska och blodiga ytterligheter. Den 10 september 1963 gick han in i kyrkan i Seattle och sköt ihjäl dess föreståndare inför en grupp chockerade församlingsmedlemmar.

FDA drev sedan sin maktfullkomlighet till nya och motbjudande höjder. Hellre än att erkänna att en av deras “agenter” just hade mördat någon, kontaktade man polisen i Seattle, och ordnade så att FDA:s egen personal olagligen fick följa med mordutredarna till kyrkan och samla in ytterligare information till sin “undersökning”. Som vanligt fann emellertid FDA inte några olagligheter i kyrkan.

Under mer än ett decennium skulle FDA komma att förbli helt besatta av E-metern. Tillsammans med andra statliga myndigheter lät de vid upprepade tillfällen infiltrera kyrkan med agenter och angivare, använde avlyssningsutrustning, “bevakade” kyrkans post och skaffade fram sekretessbelagd information om kyrkans bankkonton.

Detta ledde ingenstans. 1969 fastställde den federala appellationsdomstolen i Washington, D.C. att Scientologi-kyrkan är en sann religion och skyddas av USA:s grundlag, och att E-metern inte hade presenterats eller använts på något otillbörligt sätt.

Ändå dröjde det till 1973 innan FDA till slut motvilligt lämnade tillbaka det material man stulit från kyrkan: 5000 böcker, 2900 häften och E-metrarna.

Det var AMA som kontaktade tidningen och bad dem skriva en artikel om Scientologi. Tidningen gav uppdraget åt Phelan, som reste till England för att intervjua L. Ron Hubbard. Han gavs ett varmt välkomnande och bistods på alla tänkbara sätt, som det anstår en till synes intresserad och opartisk reporter. Det var så han presenterade sig.

Att Phelan var allt annat än opartisk bestyrktes av två fakta: Omedelbart efter återkomsten till Washington och innan artikeln publicerades, gav han den åt FDA i samordningssyfte; och artikeln som följde var en värsta sortens smutskastning – ett ohämmat försök att svärta ned både L. Ron Hubbard och Scientologin. Uppenbarligen ett flankangrepp för att bistå FDA i dess försök att få till stånd en rättslig process mot bruket av E-metern.

Phelan skulle komma att följas av många andra. Genom åren publicerades en lång rad artiklar som kokats ihop för att skapa ett gynnsamt klimat för trakasserier från myndigheters sida. Det var ett mönster som liknade det som användes i Tyskland under 1930-talet, där man genom framgångsrik massmedia-manipulation skapade en allmän “indignation” som skulle legitimera inte bara de grövsta övergrepp mot mänskliga rättigheter utan även själva Förintelsen.

Den tunga uppgiften hamnade snart hos IRS – mer specifikt hos en advokat i IRS’ huvudråd, en viss Charlotte Murphy. Ett anmärkningsvärt faktum är att hon i mitten av 1950-talet var närvarande vid möten i “D.C. Medical Society’s Committee on Mental Health” – tillsammans med huvudsponsorerna för “the Siberia Bill”, tillsammans med den psykiatriker som falskeligen hade “tipsat” FDA om att kyrkan var inblandad i illegala drogaffärer, och tillsammans med ett antal ledande psykiatriker, som från första dagen hade befunnit sig i främsta ledet i attackerna mot Dianetiken. Det är därför ingen överraskning att Murphy själv begärde att få ta hand om alla IRS-ärenden som rörde Scientologin. Hennes avsikter utgjorde inte heller någon överraskning. Hon klargjorde dessa i ett memorandum till direktören för IRS’ Washingtonfilial, där hon frågade huruvida det fanns “någon lokal lagstiftning eller förordning tillgänglig som kunde inskränka eller stänga verksamheten”.

Vad som följde var en allomfattande ansträngning att ansätta kyrkan genom att förvägra skattebefrielse för olika Scientologi-kyrkor och utfärda federala skattekvarstader för andra. Postverket försågs med information för att “understödja en anklagelse om oriktig framställning”, och senare försågs en mängd andra myndigheter med flagrant löjeväckande lögner i stil med: “LSD och kanske också andra droger, används ofta av medlemmarna när de är församlade” och att kyrkan använde “elchocker” på sina församlingsmedlemmar i en “initieringsceremoni” – lögner som skulle varit skrattretande om det inte vore för konsekvenserna.

Under ett antal kongressundersökningar och förhör under 1970-talet stod det till slut klart att tanken bakom trakasserierna mot kyrkan och dess ledare inte hade någonting att göra med beskattningslagar. Dessa förhör inriktade sig bland annat på Vita Husets ökända “fiendelista” från 1969 under Nixon, och avslöjade tidigare hemliga och olagliga IRS-program mot individer och organisationer, inklusive Scientologi-kyrkan.

Historien visar att 211 av de 213 personerna och organisationerna på Nixonlistan antingen gick i konkurs, kollapsade, upplöstes eller dog. I själva verket var det bara två av de som fanns på den ökända “fiendelistan” som överlevde: L. Ron Hubbard och Church of Scientology. Att dessa attacker sedan fortsatte under så många år som de gjorde, är en studie i hur byråkratisk slagkraft kan ge upphov till starkt hat långt efter det att den ursprungliga “anledningen” har glömts bort.

Hela den tröttsamma historien om IRS-attackerna skulle kunna fylla en bok. Ställd inför valet att försvara sig eller att gå under, använde kyrkan “Freedom of Information Act (FOIA)” för att få tag på, och i förlängningen, avslöja regeringsdokument som visade på en mängd fall, där vissa element inom IRS engagerat sig i diskriminerande uppträdande och olagliga åtgärder mot kyrkan och dess församlingsmedlemmar. När myndigheten inte ville gå med på att släppa informationen, tvingades kyrkan ta hundratals fall till domstol, vilket till slut ledde till prejudicerande lagstiftning – samt avslöjade och bekräftade just det som kyrkan hävdat och mer därtill. En federal domare gav erkännande åt kyrkan för att ha reformerat IRS’ metoder, vilket direkt skulle komma att gagna de “mer än 1000 fall som var inblandade i likadana legala frågor”. En tjänsteman vid amerikanska justitiedepartementet anmärkte att kyrkans åtgärder “på ett avgörande sätt bidragit till bevarandet av demokratin för alla”. Det är faktiskt praktiskt taget omöjligt idag, att läsa en juridisk handbok om FOIA utan att hitta prejudikat som fastställts av Scientologi-kyrkan.

Dokumenten som anskaffades genom FOIA fyllde tjogtals med arkivskåp och bringade i dagen en högst chockerande parad av orent spel, auktoriserat av dem hos IRS som hoppats på kyrkans undergång. De beskriver IRS’ försök att omdefiniera termen “kyrka”, uteslutande för att diskvalificera Scientologin från skattebefrielse. När detta inte fungerade, avslöjades en ännu mer otrolig historia: I ett försök att kringgå det faktum att kyrkan inte hade gjort något fel, engagerade sig hårdhänta IRS-anställda under flera år i en omfattande korrupt intrig.

Den som ledde denna ansträngning var den ökända Los Angeles-avdelningen av “IRS Criminal Investigations Division (CID)”, en enhet vars smädelser mot kyrkan och oräkneliga andra skattebetalare till sist ställdes i fokus för omfattande kongressförhör under 1989 och 1990, och ledde slutligen till genomgripande reformer för IRS. Innan dess hade emellertid Los Angeles IRS CID – med kontoren för Scientologi-religionens moderkyrka alldeles i närheten – makten över vissa nyckelärenden för IRS angående Scientologin.

CID-planen nöjde sig inte med någonting annat än fullständig förintelse av kyrkan. Men till och med när man försöke nästla sig in i kyrkans lokaler och komplotter kokades ihop för att förfalska och placera ut dokument som senare skulle “upptäckas” och användas som bevis, så avslöjade kyrkans advokater och personal det hela. Sålunda, som ett resultat av detta avslöjande måste CID – utöver sina bekymmer med allmänhetens växande ilska – nu kämpa med ett annat problem: De hade tillbringat åtskilliga år med att undersöka kyrkan, till oerhörda kostnader för skattebetalarna, bara för att upptäcka att inga brott begåtts.

Ändå försökte Los Angeles CID, i ett sista desperat försök att rädda ansiktet, att övertala justitiedepartementet att väcka något slags åtal – vad som helst – för att rättfärdiga vad man hade gjort. Rättvisan må vara blind, men den är sällan dum, och juristerna vid justitiedepartementet tillrättavisade enheten och vägrade att understödja ett åtal eller ens vidare undersökning.

Under hela denna attack, framhärdade kyrkan i sina ansträngningar att bli behandlad korrekt av IRS. Slutligen, 1991, träffades högre chefer inom kyrkans organisationer och tjänstemän från IRS i Washington, D.C. När dialogen väl hade börjat, bortom Los Angeles CID:s räckvidd och utan dess skadliga inflytande, var resultatet ofrånkomligt. Ändå gick det varken snabbt eller lätt, för IRS genomförde en två år lång undersökning, med en intensitet och ett djup som saknar motstycke i skattebefriade organisationers historia.

Tjänstemän från IRS utsatte Scientologi-kyrkor för den mest intensiva granskning som en organisation någonsin varit med om – inkluderande en minutiös undersökning av dess verksamheter och finansiella räkenskaper, såväl som en omfattande undersökning av varje aspekt av kyrkans policy och utövningar på alla nivåer, inklusive de högsta nivåerna av dess ledning.

IRS’ granskning resulterade i hundratals detaljerade frågor, som krävde tusentals sidor av redogörelser och ännu fler sidor med finansiella räkenskaper. Sex team med mellan fyra och åtta representanter utförde en heltidsgranskning i perioder på upp till tio veckor i följd. Och vid slutet av granskningen hade IRS undersökt mer än en miljon sidor med information om Scientologi-religionen.

IRS gjorde också en granskning och fullständig undersökning av sensationsmedias historier om Scientologi, vilka grundade sig på anklagelser från några få tidigare medlemmar som var missnöjda. Myndigheten fann dessa avfällingar opålitliga och avfärdade deras tidningshistorier som helt utan grund.

När Scientologi-kyrkorna fick det slutgiltiga beskedet, hade den största administrativa dokumentsamlingen någonsin, för någon skattebefriad organisation – cirka 3,5 meter hög – sammanställts. Dessa kyrkor och dess representanter hade genomgått hundratals timmar av utmattande möten och undersökts av de högsta tjänstemännen över skattebefriade organisationer vid “IRS National Office”, som sträckte sig över tre IRS- kommissionärers förvaltningar.

Till sist kom IRS fram till den enda möjliga slutsatsen efter en så allomfattande undersökning: Scientologi-kyrkor och dess besläktade verksamheter var organiserade, och arbetade uteslutande för välgörande och religiösa ändamål.

Således utfärdade USA:s Internal Revenue Service den första oktober 1993 förordnanden som bekräftade att mer än 150 Scientologi-kyrkor, -missioner, sociala reformgrupper och andra verksamheter fått skattebefrielse tack vare att de uteslutande arbetar för religiösa och välgörande ändamål.

IRS’ religiösa erkännande var allmängiltigt och villkorslöst, och var ett resultat av den mest minutiösa och fullständiga undersökning en religiös organisation underkastats i myndighetens historia. IRS hade haft fritt tillträde till alla nivåer av kyrkans ecklesiastiska struktur. Därigenom begränsades inte IRS’ undersökning till organisationer i USA, utan omfattade specifikt såväl finansiella som andra angelägenheter inom kyrkans organisationer från Australien till Kanada och från Europa till Sydafrika.

Som ett resultat av detta erhöll Church of Scientology International (CSI) – moderkyrkan för Scientologi-religionen – inte bara skattebefrielse, utan också ett kollektivt befrielsebrev som omfattade alla Scientologi-kyrkor inom dess ecklesiastiska överinseende. Kyrkans andliga “mecka” blev också individuellt erkända som skattebefriade, liksom kyrkans publiceringsenheter.

Scientology Missions International (SMI) erhöll sin egen skattebefrielse. Den erhöll också ett separat kollektivt befrielsebrev för alla Scientologi-missioner inom dess ecklesiastiska överinseende.

Religious Technology Center (RTC) blev individuellt erkänd som skattebefriad och erhöll ett eget separat utslag.

IRS erkände också “International Association of Scientologists” som en skattebefriad organisation.

Utöver dessa fördelaktiga beslut om skattebefrielse, medförde IRS-utslagen att alla donationer till Scientologi-kyrkor i USA blev avdragsgilla i den personliga inkomstdeklarationen, till den grad som lagen tillåter.

Erkännandet från IRS innebar inte bara ett slut på en konflikt som pågått under decennier mellan kyrkorna och skattemyndigheten, utan medförde en formell bekräftelse av Scientologins religiösa natur och dess förtjänster för samhället i stort.

I kölvattnet efter denna seger och kyrkans ansträngningar att avslöja IRS’ missgrepp, följde många reformer till förmån för alla USA:s invånare. “The Taxpayer Bill of Rights”, som nu är en lagenlig realitet, existerar idag till stor del tack vare uthålligheten hos kyrkan och dess församlingsmedlemmar, som avslöjade vitt spridda övergrepp hos IRS och krävde att framtida övergrepp stoppades. Genom att använda sig av FOIA kunde kyrkan slutligen visa upp, till allmän beskådan, vanskötsel och datorfelaktigheter hos myndigheten, som skulle kunnat resultera i felaktiga beskattningar på 1 miljard dollar. Den rörelse som nu tog fart i kongressen, för att genomföra en genomgripande skattereform, inte bara tala om den, kan till stor del spåras till scientologernas förarbete.

I korthet, när kriget med IRS var över, hade marken som vunnits på vägen mot upplösandet av konflikten, givit segrar som alla amerikaner har glädje av idag.

Det är samma metod, med små justeringar, som också bidrog till att skapa besvär utanför USA på den här sidan Atlanten. Den internationella källan till information lämnade USA, framförallt genom IRS- och FBI-kanalerna, fortsatte genom International Criminal Police Organizations (Interpol) kanaler, som fanns i Frankrike, och mynnade ut i olika nationers ordningsmakter och underrättelseorganisationer.

Det som hände var ganska förutsägbart: attacker mot Scientologin via myndigheter i England, Frankrike, Tyskland, Italien, Spanien och Australien – alla uppbackade av glödande media som innehöll de mest kränkande anklagelser. Men som vanligt avgick Scientologin med segern.

Och på samma sätt som det hade funnits några personer inom IRS, som var villiga att undersöka fakta och avfärda lögnerna om Scientologi, gällde detta också Interpol. Till följd av IRS’ erkännande, kunde kyrkans tjänstemän träffa höga tjänstemän inom Interpol för att presentera sanningen.

Interpol erkände också Scientologins religiositet. Kyrkan och polismyndigheten löste fredligt alla frågor sinsemellan. Genom att följa sina egna stadgar, att inte involvera sig i religiösa ärenden, så har inte Interpol några arkiv över Scientologi-kyrkan idag.

Den första oktober 1993 utfärdade USA:s Internal Revenue Service
förordnanden som bekräftar att mer än 150 Scientologi-kyrkor,
-missioner och sociala reformgrupper fått skattebefrielse.
Läs dokumentet

En attacklinje var genom så kallade “anti-sekt"-grupper. Under många år hade psykiatrin använt en mängd anti-religiösa frontgrupper för att angripa Scientologin och andra kyrkor, både i USA och Europa. En av de mest ökända av dessa var “Cult Awareness Network”, känd som CAN.

CAN hade varit en amerikansk central för falsk och trångsynt information som användes för att framkalla fördomar, hat och rädsla för Scientologin och många andra religioner, både gamla och nya. Det var en organisation som levde på de lättlurade, och som för ekonomisk vinnings skull bröt mot oskyldiga människors medborgerliga rättigheter. Dess medlemmar kunde ständigt kopplas ihop med kidnappning, överfall och våldtäkter.

Kyrkan svarade med en nationell allmän informationskampanj som uppvisade sanningen om denna organisation – till polisavdelningar, domare, allmänna åklagare samt till välgörenhets- och religiösa organisationer i hela landet. Den indignation och det fördömande från allmänheten som detta resulterade i blev ett bakslag för CAN.

1996 tvingades CAN i likvidation, efter att utan framgång ha försökt undkomma ett skadeståndskrav på 1,1 miljon dollar – fastställt av en US District Court i Seattle – genom att ansöka om konkurs. Fallet gällde en ung kristen man som hade blivit kidnappad och överfallen av en “avprogrammerare” från CAN.

Ytterligare en attack mot kyrkan initierades nu från ett annat håll – det teknologiska området Internet. Här började några avfällingar, med stöd från sina försvarare inom psykiatrin och media, som under årens lopp på ett framträdande sätt figurerat vid attacker på Scientologin, att vitt och brett distribuera copyrightbelagda och konfidentiella religiösa skrifter som hade stulits från en Scientologi-kyrka i Danmark.

När kyrkan vidtog legala åtgärder mot dessa copyright-pirater, försökte dessa skydda sina kriminella handlingar genom påståenden att det skyddade materialet redan blivit lovligen offentliggjort, vilket innebär att de skulle haft rätt att framställa enstaka exemplar för enskilt bruk.

Så går det. Psykiatriska nyckelfigurer, deras allierade bland USA:s myndigheter och psykiatriska kollegor i andra länder, har tillsammans spenderat oräkneliga miljoner dollar världen runt för att stoppa Scientologin.

Men de har inte lyckats.

Scientologi-kyrkan i Sverige
Månskärsvägen 10, 141 75 Kungens Kurva
Tfn: 08-615 21 81 - www.scientologikyrkanisverige.info
©2007 Scientologi-kyrkan i Sverige.