Den 9 maj 1950 nådde Dianetik: Hur tanken påverkar kroppen de amerikanska bokhandelsdiskarna. Allmänhetens översvallande entusiasm fick boken att nästan omedelbart stiga till toppen av bestsellerlistor över hela landet. Varje ny leverans som bokhandlare fick hem såldes snabbt slut, hundratusentals människor runtom i landet gick samman i auditeringsgrupper samtidigt som L. Ron Hubbards upptäckter började sprida sig till andra länder. Förläggaren beställde omedelbart nya upptryckningar för att möta det enorma gensvaret från alla grupper i samhället – nytänkarna, den akademiska världen och, viktigast av allt, gemene man. Ändå kunde efterfrågan knappt tillgodoses. Efter sex veckor var Dianetiken inte bara något mycket märkligt; den var början på den världsomspännande rörelse som än idag fortsätter att växa.

Det fanns emellertid ett litet fåtal individer i samhället som inte var riktigt lika entusiastiska – vissa nyckelpersoner inom det amerikanska medicinska/psykiatriska etablissemanget. Att de var ynkligt få – endast några dussin – bekymrade dem knappast. De var väletablerade i samhället och hade inflytelserika kontakter, och när de för att skydda sitt imperium bestämde sig för att Dianetiken måste stoppas, var de fast beslutna att använda varenda en av dessa kontakter.

Varje religion som anser sig ha en bestämd doktrin och utövning, som den anser vara exklusivt dess egen, kommer sannolikt då och då att ställas inför faktumet att en tidigare medlem vill upphöra med sitt medlemskap och inte längre vill ställa upp på trons formaliteter, åtminstone när det gäller vissa delar, eller kanske allt som omfattas av läran, utövningen, organisationen och dess disciplinära system.

Apostasi har varit ett vanligt fenomen i många grupperingar inom den judisk-kristna-muslimska traditionen. Varje separation från en redan etablerad trosorganisation har sannolikt setts som ett fall av apostasi av dem från vilka "avfällingarna" skilt sig. Det har funnits dramatiska tillfällen i stor skala, som i den såkallade "stora schismen" när den öst-ortodoxa kyrkan skilde sig från den väst-ortodoxa och i protestantismens och reformationens framträdande. (Det måste tilläggas, om så bara för att undvika missförstånd, att de oliktänkande och avgående parterna vanligen, och minst lika ofta, har anklagat dem som stannat kvar i den tidigare etablerade gruppen för apostasi från någon tidigare förmodad tros och utövnings normer.) Känner man till antalet religiösa grupper i kristendomen som startade efter en schism, måste det stå klart att apostasi har varit ett utbrett och allmänt fenomen.

Vill du läsa hela artikeln?

"Den speciella uppmärksamhet som media gett avhoppare från nya religiösa rörelser, och deras tillflykt till rättssalarna för påstådda skador de fått i händerna på sin tidigare religiösa förening, åstadkommer en djup förskjutning i allmänhetens attityd gentemot avhoppare och behandlingen av dessa i vårt sekel.

Förr i tiden blev avhoppare grundligt fördömda för att de övergett sin tro. Faktiskt så blev den straffåtgärd som den förkastade religiösa gruppen vidtog mot avhopparen dessutom ofta förstärkt av staten.

Som kontrast till det här är det nuförtiden troligare att avhopparen vidtar straffåtgärder mot den religiösa gruppen, ibland även med stöd av lagen.

Avhoppare från de nya religiösa rörelserna ses ofta som offer snarare än som överlöpare med kraft av de grovt negativa historier de berättar om sitt religiösa förflutna.

Men frågan kvarstår om dessa avhoppares berättelser är tillförlitliga rapporter om tidigare religiösa förbindelser och aktiviteter."

Vill du läsa hela artikeln?