|
Den svåraste
uppgift man kan ställas inför är att fortsätta att älska sin
nästa trots alla skäl till att man inte borde göra det.
Det verkliga
tecknet på förnuft och storhet är att fortsätta att göra det.
För den som kan
uppnå detta finns det rikligt med hopp.
För dem som
inte kan det, finns det bara sorg, hat och förtvivlan. Och detta
är inte de saker som storhet, förnuft eller lycka består av.
En avgörande
fälla är att ge efter för uppmaningar att hata.
Det finns de som
utser en till sin bödel. Ibland är det nödvändigt att handla med
tanke på andras säkerhet. Det är dock inte nödvändigt att hata
dem också.
Att utföra sin
uppgift utan att bli rasande på andra som försöker hindra en, är
ett tecken på storhet och förnuft. Först då blir man lycklig.
Att söka uppnå
någon som helst eftertraktansvärd egenskap i livet är en ädel
handling. Den svåraste och mest nödvändiga egenskapen att uppnå
är att älska sina medmänniskor trots alla frestelser att göra
något annat.
Om det finns
någon helgonlik egenskap, så är det inte att förlåta. ”Förlåtelse”
innebär att acceptera det dåliga i en gärning. Det finns ingen
anledning att acceptera det. För att kunna förlåta gärningen
måste man dessutom beteckna den som dålig. ”Förlåtelse” är
en handling på en mycket lägre nivå och är tämligen
fördömande.
Verklig storhet
vägrar helt enkelt att ändra på sig när den ställs inför onda
handlingar mot en och en verkligt stor person älskar sina
medmänniskor därför att han förstår dem.
När allt kommer
omkring sitter de alla i samma fälla. Några har helt glömt bort
det, en del har blivit tokiga på grund av det, en del agerar som de
som svek dem. Men alla, alla befinner de sig samma fälla
generalerna, gatusoparna, presidenterna, de sinnessjuka. De
handlar som de gör därför att de alla är utsatta för samma
grymma påtryckningar från detta universum.
En del av oss är
utsatta för dessa påtryckningar och fortsätter ändå att sköta
våra arbeten. Andra har för länge sedan dukat under och rasar och
torterar och kråmar sig som de vansinniga själar de är.
Att rädda vissa
av dem är ett farligt företag. Vi förstår åtminstone det faktum
att storhet inte kommer sig av barbariska krig eller av att man är
känd. Storhet kommer sig av att man är trogen sina egna mål, av
att man fortsätter att hjälpa andra oavsett vad de tycker och
tänker och oavsett vilka brutala handlingar som riktas mot en; att
fortsätta att bibehålla sin grundläggande attityd mot människan.
Sann storhet beror på sann visdom. De uppträder som de gör
eftersom de är vad de är - fångna individer, krossade under en
outhärdlig börda. Och om de har blivit galna på grund av det och
gett order av misstag om ödeläggelse av hela nationer, kan man
fortfarande förstå varför och förstå omfattningen av deras
galenskap. Varför skulle man ändra sig och börja hata bara för
att andra har förlorat sig själva och deras egen framtid är för
grym för att de skall kunna se den? Rättvisa, nåd och
förlåtelse är oviktiga i jämförelse med förmågan att inte
ändra sig, bara för att någon provocerar en till det eller
kräver att man skall göra det.
Man måste agera,
man måste bevara ordning och anständighet, men man behöver inte
hata eller söka hämnd. Det är sant att varelser är bräckliga
och begår fel och oförrätter. Människan är i grunden god, men
kan handla ont. Hon handlar ont bara när hennes handlingar i syfte
att uppnå ordning och säkerhet för andra görs med hat i sinnet.
Eller när hennes straffåtgärder bara grundar sig på trygghet
för egen del utan hänsyn till andra, eller än värre, när hon
handlar bara utifrån en smak för grymhet.
Att inte
upprätthålla någon ordning alls är vanvett. Man behöver bara se
på sinnessjuka människors ägodelar och omgivning för att inse
detta. Kapabla människor håller ordning.
När grymhet i
namn av bestraffning dominerar ett släkte, då har detta släkte
lärts att hata.
Den verkliga
läxan är att lära sig att älska.
Den som vill
vandra oskadd genom livet måste lära sig detta.
Använd aldrig
vad som görs mot dig som en grund för hat. Önska aldrig hämnd.
Det fordras
verklig styrka att älska människan och att göra detta trots alla
frestelser att göra något annat, alla provokationer och alla skäl
till att man inte borde göra det
Lycka och styrka
kan bara bestå där det inte finns hat. Att enbart hata leder till
katastrof. Att älska leder till stryka.
Att älska
trots allt, det är hemligheten med storhet. Och det kan mycket väl
vara den största hemligheten i detta universum.
L. RON HUBBARD |
