|
Människan
har i femtiotusen år stått inför gåtan om sig själv och sina
medmänniskor. Hon har varit offer för brutala instinkter och impulser,
som har fått henne att bygga fängelser och upprätta lagar och invecklade
sociala system i syfte att skydda sig själv. Människan har inte
känt sig säker för människan, och hennes beteende genom tiderna
har sannerligen inte inbjudit till tilltro och förtroende i någon
högre grad; krig, mord, mordbränder, förräderi och svek, cynism
och förstörelse har fläckat hennes framåtskridande så till den grad,
historien har blivit en enda lång berättelse om fältslag, mord och
blodiga lik. Vad är det man lär ett barn när man undervisar i historia?
Man lär det hur en stad utplånade en
annan stad, hur den och den kungen mördades av den där kvinnan,
hur ett visst krig ändrade gränser här och där. Detta skapar en
ganska underlig bild för en civiliserad människa.
Inte
ens aporna hänger sig åt sådana saker. Ställd som hon var inför
denna sida hos sig själv och hos sina medmänniskor, har människan
länge sökt efter ett svar på
gatan om sitt eget beteende, sökt efter sätt att korrigera
detta beteende. Långt före den grekiske filosofen Diogenes sökte
människor efter svar på sina frågor. I Babylon, Kaldéen, Indien
och till och med under sedan länge svunna, primitiva tidsåldrar
kände de som kunde tänka, oro för sina medmänniskors antisociala
och oförnuftiga beteende.
Människans
sökande efter svaret på gåtan om sig själv påskyndades under de
sista hundra åren av två faktorer - den första var Sigmund Freuds
energi och nyfikenhet och den andra James Clerk Maxwells matematik
och hans studier av energin i fysiska universum. Dessa två saker
inträffade nästan samtidigt.
Freud arbetade utan kunskaper om
fysiska universum, vilka utvecklades under de år som följde på
hans inledande studier. Freud var ingen fysiker. Han var, om något,
en mystiker.
Enligt Freud har människan,
begravda inom sig, vissa barbariska och ibland obetvingliga
instinkter, som får henne att handla som hon gör. Freud sade att
människans problem hade sitt ursprung i dessa instinkter och hennes
ansträngningar att förtränga dem. Lägg mycket noga märke till
denna teori. Den framlades utan bevis och utan observationer;
observationer som var nödvändiga för att bevisa den. Kanske den
framlades som en tursam gissning, men den framlades. Freud hanterade
aldrig och mätte aldrig någon av dessa instinkter. Han sade att de
fanns där, det var allt han sade. Denna teori fogades till den
mängd data om det mänskliga sinnet som redan anhopats. Anta att
någon talade om för er att människans grundläggande barbariska
instinkter, som får henne att döda, mörda och kriga, existerade i
ett sådant tillstånd att de kunde hanteras, mätas och upplevas,
med en klarhet och precision som aldrig tidigare uppnåtts inom
detta ämne. Det finns tillämpningstekniker inom Scientologin som
är fullt tillräckliga för att hantera dessa mycket fundamentala
och barbariska instinkter, för det är vad de är. Eftersom
forntidsmänniskan levde tillsammans med djungelns vilddjur och
eftersom hon mötte död och skräck vart hon än vände sig, kunde
hon inte annat än att utveckla ett brutalt gensvar. Kanske var
människan god innan hon började sitt inträde i fysiska universum, men när
hon anlände dit, gällde djungelns lag och mord och krig var
vardagsmat. Hon var tvungen att döda för att överleva, och hon
fortsatte att döda. Nu har hon upprättat en hel civilisation, som
borde fungera planenligt, och alla borde vara fria och lyckliga, vi
borde inte ha några lagar, fängelserna borde vara tomma, det borde
inte förekomma någon sinnessjukdom och det borde finnas mat i
överflöd. Detta skulle innebära att det fanns en verklig kontroll
över omgivningen och oss själva, men det har vi inte.
Vad är det då som står i vägen?
Är det måhända dessa brutala och omänskliga instinkter?
Någonting som människan lade sig till med när hon levde i träden
eller gömde sig i grottor eller ännu tidigare.
Kanske har hon burit med sig dessa
instinkter genom tiderna, ända fram till denna moderna och
civiliserade värld, så att man faktiskt kan få en människa att
gå med på att lära sig använde ett gevär och gå ut och skjuta
en annan människa av en eller annan anledning.
Människan har inte lyckats bli fri
från detta arv, det är uppenbart. Idag famlar hon vilt efter
något sätt att tygla sina medmänniskors och även sin egen
brutalitet. Hon förväntar sig att de makthavande,
kommunalfullmäktige, länsstyrelser, delstatsregeringar, länders
regeringar och till och med en regering på internationell nivå
skall tygla denna brutalitet och kanske till och med hennes egen.
Kanske motiveras hon av alla de
brott som ligger där i det förflutna och som på något vis finns
kvar som inneboende instinkter.
Hur bär man sig åt för att bli
av med dem? För om någonting existerar, kan man logiskt sett
förvisso göra något åt det.
Hur skulle människan bete sig om
hon verkligen blev av med dessa instinkter? Skulle alla hennes
ambitioner, hennes frihet, hennes kraft och hennes fantasi
försvinna? Eller skulle de förbättras? Skulle hon få mer
fantasi, mer kraft och styrka och bättre hälsa om dessa instinkter
var borta? Den frågan måste också besvaras.
Visst är det bra med en mängd
teorier. Teorier är underbara. Så länge man inte har bevis, kan
man ha vilka teorier man vill. Detta är en ingenjörsregel. Man tar
en teori och försöker sedan tillämpa den, och om den inte går
att tillämpa på det fysiska universumet förkastar man den och tar
en annan teori i stället.
Olyckligtvis har det anhopats en
mängd teorier om det mänskliga sinnet på några fenomen som
motsäger eller vederlägger dessa.
Om vi har en teori om denna brutala
instinkt, är det sannerligen bäst att vi tar reda på om det är
en bra teori eller dålig teori, om den går att bevisa, om
fenomenet ifråga existerar.
Om man inte har bevis som styrker
det, om man inte kan väga och mäta dessa saker och mäta dem exakt
är de fortfarande i mycket hög grad ovissa. Vem har befogenhet att
säga vilken teori som är giltig? Ingen har någon befogenhet att
säga vilken teori som är giltig.
Om människan befanns vara god och
fri när instinkten avlägsnades och om hon kunde sträcka sig in i
sig själv och lyfta bort denna instinkt att döda och vara brutal
och grym, då skulle man
kunna lösa problemet.
Ord som instinkt är så fruktansvärt vaga. Kan man mäta en instinkt med
ampere eller watt? Kan man känna och se en instinkt? Ja, det kan
man. Vi kan nu mäta dem i ampere och watt, titta på dem, sortera
dem, tala om hur långa, breda och tjocka de är. Kan vi utplåna
dem från sinnet? Ja, precis på samma sätt som när man bränner
upp en tygbit.
Är människan friskare och bättre
utan dem? Kan hon handskas med universum bättre? Kan hon handla
bättre? Kan hon ta vara på sig själv bättre? Är hon mera
social? Är hon lyckligare? Är hon friare? Är hon mer
individualistisk? För om hon inte vore dessa saker skulle man
förlora. Vi vill inte ha slavar som skapats genom prefrontal
lobotomi, inte när det gäller människan. Vi vill att människan
ska vara så fri som det överhuvudtaget går att göra henne.
Lyckligtvis är det så, vilket inte är någons förtjänst, att
människan, när man tar bort dessa instinkter, blir fri, att hon
blir social och i stånd att handskas med sin omgivning och att hon
inte längre vill gå omkring och stjäla, mörda, bränna och
kriga.
Människan är i grunden god och
mellan henne och denna godhet finns ett barbariskt och förvrängt
förflutet. Hon har ärvt det från århundraden av existens,
århundraden av barbari och de instinkter som hon var tvungen att
hysa som primitiv varelse och som vilde. Hon har dem fortfarande. De
finns där och är helt klart påvisbara.
Hennes grundläggande instinkt är
egendomligt nog att skydda och hjälpa sina medmänniskor. Hon är
inte en det-är-bara-mig-det-gäller-individ. Men hon får dessa
instinkter, de kommer i hennes väg och får henne att agera
som om det var bara henne själv det gällde. Det finns inte en
enda person som inte har försökt väldigt, väldigt mycket att
hjälpa sina medmänniskor, inte en enda. Det finns inte heller
någon som inte har fått på huden för det.
Detta är märkligt. Här har vi en
individ som vill hjälpa, som vill förena sig med sina
medmänniskor, som vill bli älskad, som vill vara trygg och på
samma gång äventyrslysten, som vill ha en enad civilisation.
Istället är hon fullständigt söndertrasad invändigt och
isolerad i sina egna grupper, så att det enda hon egentligen gör
åt det är att gnata, rasa och kriga.
När man avlägsnar en människas
brutala, antisociala impuls, detta gäller både män, kvinnor och
barn, är personen friare att handla, för nu kan hon
handla. När man finner dessa instinkter - de går att finna -
kan en människas intelligens ibland faktiskt fördubblas.
Hon kan inte ens tillåta sig att
tänka så klart som hon skulle kunna, för tänk vad hon då skulle
kunna tänka på. Det finns något där som hon inte bör tänka på
och därför begränsar hon sin egen tankeförmåga.
Vi har funnit instinkterna och
locket som har lagts på det undermedvetna sinnet och på
innehållet i detta undermedvetna sinne eller vad du nu vill kalla
det. Detta är intressant, men vad som är ännu intressantare är
att när man tar bort kraften och styrkan hos ett brutalt ”jag”
förändras individens natur, så att han blir mycket
framgångsrikare än han var tidigare. Han är samma person som han
alltid har varit, men han är nu någon som inte längre är
hämmad, återhållsam och olycklig och som inte längre misslyckas.
Man kan ha förtroende för
honom. Man skulle kunna ge en sådan person en atombomb och han
skulle säga: Oj, någon skulle kunna göra något dumt med den
här. Det är bäst att jag tar väl hand om den, så att den inte
detonerar någonstans.
Kanske är det nu, i en
överbelastad värld, möjligt att göra något åt de kriminella,
de sinnessjuka, åt krig och det antisociala hat som människor
hyser mot människor.
Men det är också något av en
tävlan. Det är något av en tävlan mot något som mina
studiekamrater uppfann, något som kallas atombomb.
Kan vi göra någonting för vilden
med sitt civiliserade yttre, innan han ödelägger världen och
människosläktet? Detta är en fråga som framtiden får besvara.
Metoden att göra människan mera
förnuftig borde ha föregått atombomben. Den har kommit samtidigt.
Det är sålunda en viktig tävling. Man vet inte vem som kommer att
vinna. Jag kan inte göra mera än det arbete som jag redan gjort
och att publicera det och göra det tillgängligt.
Alla våra resurser och allt det
kunnande som vi har vunnit står till ditt förfogande så att du
kan förbättra dig själv, och för att göra brottslighet till
något som hör gårdagen till och att för alltid avskaffa krig.
Men det hänger på dig.
L. RON HUBBARD |
